Vasaloppet nästa?
Nej det tror jag nog inte...
Men idag var det näst intill ett vasalopp här hemma i mitt älskade Bäsna.
Eftersom att det var ett så fint väder idag kom min käre fader på idén att vi skulle åka längdskidor.
Min käre mor var mycket skeptisk till idén och även jag.
Men när min käre fader tröstade oss med att vi bara skulle åka en kilometer
för att sedan kunna säga att vi har åkt skidor så gav vi idén en chans och gav oss iväg.
Mor och far fick på sig sina skidor långt före mig och skidade iväg.
När jag efter mycket om och men förstod hur jag skulle bära mig åt för att få skidorna att sitta kvar på pjäxorna
skidade även jag iväg.
Jag hann snabbt ifatt trots att jag famlade med stavar här och vara och missade spåret titt som tätt.
Det gick inte så snabbt för mor och far.
Anledningen till att det gick långsamt för min käre fader var för att han hade ett par skidor som är från 30-talet
och därför hade han inte så mycket glid, vilket ioförsig var en fördel för honom i uppförsbackar.
Min kära moder däremot tog det lugnt för att inte bli sjuk och för att inte ramla.
På tal om att ramla... Kan du, käre bloggläsare, gissa vem som ramlade flest gånger utav oss?
Jag tog hem rammelpriset lätt! Hela 7 gånger låg jag ner i spåret!
Min käre moder ramlade bara 2 gånger och min stadige fader ramlade inte en enda gång!
Men kul hade vi iallafall och trött i armarna blev man.
Jag hade ett sånt glid på skidorna så i upförsbackar fick jag slita armarna av mig för att lyckas staka mig uppåt.
När vi kom hem gjorde jag varm choklad med varm mjölk, kakao och lite socker.
Efter att ha varit ute i kylan ett tag så är det kanon att sitta ner med en kopp varm choklad.
Skidturen blev längre än 1 kilometer.
Hela 4 kilometer åkte vi!
Det är ju nästan vasaloppet det!
Eller?
Men idag var det näst intill ett vasalopp här hemma i mitt älskade Bäsna.
Eftersom att det var ett så fint väder idag kom min käre fader på idén att vi skulle åka längdskidor.
Min käre mor var mycket skeptisk till idén och även jag.
Men när min käre fader tröstade oss med att vi bara skulle åka en kilometer
för att sedan kunna säga att vi har åkt skidor så gav vi idén en chans och gav oss iväg.
Mor och far fick på sig sina skidor långt före mig och skidade iväg.
När jag efter mycket om och men förstod hur jag skulle bära mig åt för att få skidorna att sitta kvar på pjäxorna
skidade även jag iväg.
Jag hann snabbt ifatt trots att jag famlade med stavar här och vara och missade spåret titt som tätt.
Det gick inte så snabbt för mor och far.
Anledningen till att det gick långsamt för min käre fader var för att han hade ett par skidor som är från 30-talet
och därför hade han inte så mycket glid, vilket ioförsig var en fördel för honom i uppförsbackar.
Min kära moder däremot tog det lugnt för att inte bli sjuk och för att inte ramla.
På tal om att ramla... Kan du, käre bloggläsare, gissa vem som ramlade flest gånger utav oss?
Jag tog hem rammelpriset lätt! Hela 7 gånger låg jag ner i spåret!
Min käre moder ramlade bara 2 gånger och min stadige fader ramlade inte en enda gång!
Men kul hade vi iallafall och trött i armarna blev man.
Jag hade ett sånt glid på skidorna så i upförsbackar fick jag slita armarna av mig för att lyckas staka mig uppåt.
När vi kom hem gjorde jag varm choklad med varm mjölk, kakao och lite socker.
Efter att ha varit ute i kylan ett tag så är det kanon att sitta ner med en kopp varm choklad.
Skidturen blev längre än 1 kilometer.
Hela 4 kilometer åkte vi!
Det är ju nästan vasaloppet det!
Eller?
Furuvik
Igår kom jag och min sötnos hem ifrån att ha gjort 5 dagars APU i Furuvikparken.
Det har varit riktigt lärorikt måste jag säga
och jag kände i bilen hem att jag faktiskt saknade Furuvik.
Vi hade tur jag och min sötnos som fick prova på näst intill alla olika arbetsområden i parken,
till skillnad från de två tjejer som bodde på samma vandrarhem som oss som fick i 2 veckors tid vara enbart i stallet.
Men som tur var sa de till och deras arbetsområden ändrades snarast.
Vad har vi då fått gjort?
Jadu, käre bloggläsare, alltihop kommer jag inte att skriva ner
(du kanske känner till att jag lätt kommer in på onödiga sidospår väldigt lätt?)
men jag hoppas på att få med det mesta
och framför allt de saker som jag minns bäst.
Jag ska bara citera en av arbetarna som förklarade väldigt bra om hur det ligger till när man jobbar på en djurpark;
"Det är 90% städa och göra rent, och har man tur så är det 10% som man faktiskt umgås med djuren."
Och så var det faktiskt.
Men jag kände inte att jag led så mycket av det.
Första dagen vi var där var på söndagen och på helgerna är det inte så många som jobbar där.
Så vi fick vara med en äldre herre som jobbat ungefär 20 år i djurparken.
Hans förkärlek till att berätta saker gjorde att man lärde sig en del om djuren och andra saker runt omkring.
Första dagen var mest att han visade vad som brukade göras
och vi fick lära oss att inte gå för nära gallret till varken schimpanser eller orangutanger,
vilket är förståeligt med tanke på vilka krafter som döljer sig under den lurviga pälsen.
Vi skar upp lite frukt och gönsaker som skulle ges till diverse småapor.
Sedan skar vi upp en halv hink också med frukt och grönsaker som skulle till ringsvanslemurerna.
De var bland de roligaste att mata av alla djuren, just för att de var så nyfikna och lät så lustigt när vi var där.
Det var nästan som något slags grymtande läte, svårt att beskriva.
Vi hällde över frukt och pellets i olika burkar och fat och det smaskades för fullt när vi gick därifrån.
Vi fick också gå med till orangutangerna som jag tidigare inte har haft någon speciell tanke på,
alltså vad det är för slags djur och sånt.
Men efter den här veckan så tänker jag på orangutangerna och känner en fin känsla inom mig.
Men jag får också en orolig känsla när jag tänker på hur otroligt utrotningshotade Sumatraorangutangen är.
Här är en sida för de som är intresserade att läsa om vad man gör för vilda orangutanger
eller kanske rent av vill hjälpa till själv.
Ett minus är att sidan är på engelska tycker jag.
Visst ska man kunna en hel del engelska vid det här laget,
men det blir ändå lite svårare att första helheten av det man läser tycker jag.
Orangutangerna har en jättestor inhägnad med mycket plats och utrymme att klättra på.
Även övervåningen på huset har galler in i hägnet där vi la pellets och olika blandningar av små nötter och russin
(ungefär samma som min käre mor brukar äta hemma i soffan när hon tittar på tv).
Det var väldigt mäktigt att se hur lätt de fick det att se ut att ta sig från olika ställen till andra.
Med bara några få handtag var hanen utom synhåll sen han nyss stod och inspekterade mig och min sötnos.
Otroligt fascinerande djur som folk borde få lära sig mer om.
Senare under dagen fick vi hjälpa till att mocka i stallet, hos två kor och hos kamelerna.
Vi fick en slags rundtur av en annan tjej som arbetstränade där.
Hon visade oss en massa djur
och jag känner nu såhär i efterhand att det var väldigt nyttigt att få sig en rundtur första dagen.
Vi fick också hjläpa till att släppa in hästarna för kvällen.
Nästa dag fick jag och min sötnos vara med en tjej som höll på nästan bara med orangutangerna.
Orangutangerna tittar väldigt gärna på vad man gör när man är där.
Om man till exempel skulle stå och sopa gången så skulle, iallafall en utav dem, sitta och titta på.
Och hon som vi var där med sa att orangutanghonan tyckte om när det var killar där,
eftersom att det mest är flickor som jobbar i parken.
Lite senare sa hon också att hon trodde att orangutanghonan var lite förtjust i mig, för hon tittade så på mig.
Det var ju kul att höra tänkte jag och så fortsatte dagen som vanligt.
Inhägnaden som orangutangerna är i är indelad i två stora delar.
Så eftersom att man inte ska gå in till dem så kan man stänga in dem i den ena delen
medan man fixar med mat och liknande i den andra delen.
Vilket vi gjorde.
Vi gömde bitar av frukt lite här och var och den stor hink med snö ställdes in som vi sedan gömde vissa godsaker i.
När vi gått ut ur hägnet låste vi dörren och öppnade så de fick komma in och börja att leta mat.
Då stängde vi dörren emellan hägnen igenoch började att gömma mat i den andra delen.
Jag prövade på hur det skulle vara att leva inne i orangutanghägnet
och försökte att klättra runt lite och svinga mig i rep och grejjer.
Men självklart så utnyttjade jag också det genom att försöka att gömma mat på lite klurigare ställen
där jag faktiskt lyckades klättra upp.
Sedan gick vi upp till övervåningen vid gallerfönstrena och gav lite mat där.
Då kom hanen upp vid det ena fönstret och började äta och honan (som inte brukar få äta först)
dök upp vid det andra gallret.
Då min sötnos och två djurvårdare stod vid gallret hos hanen tänkte jag att jag kunde ställa mig hos honan
så hon fick något att änka på.
Jag såg att några godsaker hade ramlat ner på golvet och plockade upp dem och la dem vid gallret.
Då började hon att plocka lite runt sig och fick tag i ett slags litet melonskal som hon försökte att trycka igenom gallret.
När hon lyckades tog jag skalet och tittade frågande på djurvårdaren som sa att det var en present till mig
eftersom att hon var förtjust i mig.
Gissa om man kände sig smickrad då!
Så det skalet sparade jag och har tagit med det hem = )
Andra eller tredje dagen vi var där (kommer inte ihåg så väl) fick han som vi hade varit med första dagen och som verkade ha ordning på det mesta reda på att vi gick i trean.
Han hade trott att vi hade gått det andra året på gymnasiet,
vilket förklarade varför vi fick ha det så mycket bättre än de två tjejerna som bor på samma vandrarhem som oss.
Och efter det märktes en skillnad i våra arbetssysslor faktiskt.
men jag tyckte inte att det var så illa för vi fick jobba mer självständigt nu
och de två andra tjejerna fick göra andra lite roligare saker.
Så nu var det vi två som hade stallet och fäboden.
Men det innebär inte att vi bara fick hålla på med hästar och kor.
Nejdu!
det var får, hedemorahöns, kaniner, getter, emuer och maror också!
(Ni får ursäkta men jag utgår ifrån att de flesta känner till vad får, kaniner och getter är för något)
Jag tyckte att det var väldigt roligt
och numera kan jag faktiskt förstå hur folk kan välja att ha hästar och får och liknande djur.
Så länge jag skulle slippa rida hästar, borsta dem och karva ur (eller vad det heter)
deras hovar så skulle jag inte ha så mycket emot att jobba med hästar.
Faktiskt.
Men en av de saker jag minns bäst var när vi var och matade ringsvanslemurerna en gång
och jag och min sötnos skulle handmata dem.
Jag tog en vindruva och förväntade mig att hela handen skulle bitas blodig innan det lilla djuret fått tag i frukten.
Men jag har aldrig sett något djur ta mat ur hand snällare än vad ringsvanslemurerna på Furuvik djurpark gjorde.
Långsamt och försiktigt börjde de sig fram och tog vindruvan med munnen lugnt och sansat.
Och när vi hade russin i handflatan och gav dem var det lika duktiga då också.
Men när jag höll handen för långt ifrån dem tog lemuren tag i min hand med sin och drog den åt sig så att han skule nå.
Både jag och min sötnos var helt chockade när vi gick därifrån.
Den här veckan har verkligen varit lärorik och riktigt rolig må jag säga!
Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba på Furuvik djurpark.
Det ända som var lite jobbigt var att vi var med olika arbetare varje dag
och alla hade olika rutiner så det man hade lärt sig dagen innan skulle man lära om
och göra på ett annorlunda sätt.
Men det gjorde inte så mycket tyckte jag.
Ni får ha överseende med eventuella felstavningar,
men jag är jättetrött och måste verkligen sova nu så jag orkar verkligen inte läsa igenom allt jag skrivit f
ör att rätta till fel.
Så har ni något klagomål så hänvisar jag er till kommentarerna här nedanför.
Det var allt från mig!
Peace
Det har varit riktigt lärorikt måste jag säga
och jag kände i bilen hem att jag faktiskt saknade Furuvik.
Vi hade tur jag och min sötnos som fick prova på näst intill alla olika arbetsområden i parken,
till skillnad från de två tjejer som bodde på samma vandrarhem som oss som fick i 2 veckors tid vara enbart i stallet.
Men som tur var sa de till och deras arbetsområden ändrades snarast.
Vad har vi då fått gjort?
Jadu, käre bloggläsare, alltihop kommer jag inte att skriva ner
(du kanske känner till att jag lätt kommer in på onödiga sidospår väldigt lätt?)
men jag hoppas på att få med det mesta
och framför allt de saker som jag minns bäst.
Jag ska bara citera en av arbetarna som förklarade väldigt bra om hur det ligger till när man jobbar på en djurpark;
"Det är 90% städa och göra rent, och har man tur så är det 10% som man faktiskt umgås med djuren."
Och så var det faktiskt.
Men jag kände inte att jag led så mycket av det.
Första dagen vi var där var på söndagen och på helgerna är det inte så många som jobbar där.
Så vi fick vara med en äldre herre som jobbat ungefär 20 år i djurparken.
Hans förkärlek till att berätta saker gjorde att man lärde sig en del om djuren och andra saker runt omkring.
Första dagen var mest att han visade vad som brukade göras
och vi fick lära oss att inte gå för nära gallret till varken schimpanser eller orangutanger,
vilket är förståeligt med tanke på vilka krafter som döljer sig under den lurviga pälsen.
Vi skar upp lite frukt och gönsaker som skulle ges till diverse småapor.
Sedan skar vi upp en halv hink också med frukt och grönsaker som skulle till ringsvanslemurerna.
De var bland de roligaste att mata av alla djuren, just för att de var så nyfikna och lät så lustigt när vi var där.
Det var nästan som något slags grymtande läte, svårt att beskriva.
Vi hällde över frukt och pellets i olika burkar och fat och det smaskades för fullt när vi gick därifrån.
Vi fick också gå med till orangutangerna som jag tidigare inte har haft någon speciell tanke på,
alltså vad det är för slags djur och sånt.
Men efter den här veckan så tänker jag på orangutangerna och känner en fin känsla inom mig.
Men jag får också en orolig känsla när jag tänker på hur otroligt utrotningshotade Sumatraorangutangen är.
Här är en sida för de som är intresserade att läsa om vad man gör för vilda orangutanger
eller kanske rent av vill hjälpa till själv.
Ett minus är att sidan är på engelska tycker jag.
Visst ska man kunna en hel del engelska vid det här laget,
men det blir ändå lite svårare att första helheten av det man läser tycker jag.
Orangutangerna har en jättestor inhägnad med mycket plats och utrymme att klättra på.
Även övervåningen på huset har galler in i hägnet där vi la pellets och olika blandningar av små nötter och russin
(ungefär samma som min käre mor brukar äta hemma i soffan när hon tittar på tv).
Det var väldigt mäktigt att se hur lätt de fick det att se ut att ta sig från olika ställen till andra.
Med bara några få handtag var hanen utom synhåll sen han nyss stod och inspekterade mig och min sötnos.
Otroligt fascinerande djur som folk borde få lära sig mer om.
Senare under dagen fick vi hjälpa till att mocka i stallet, hos två kor och hos kamelerna.
Vi fick en slags rundtur av en annan tjej som arbetstränade där.
Hon visade oss en massa djur
och jag känner nu såhär i efterhand att det var väldigt nyttigt att få sig en rundtur första dagen.
Vi fick också hjläpa till att släppa in hästarna för kvällen.
Nästa dag fick jag och min sötnos vara med en tjej som höll på nästan bara med orangutangerna.
Orangutangerna tittar väldigt gärna på vad man gör när man är där.
Om man till exempel skulle stå och sopa gången så skulle, iallafall en utav dem, sitta och titta på.
Och hon som vi var där med sa att orangutanghonan tyckte om när det var killar där,
eftersom att det mest är flickor som jobbar i parken.
Lite senare sa hon också att hon trodde att orangutanghonan var lite förtjust i mig, för hon tittade så på mig.
Det var ju kul att höra tänkte jag och så fortsatte dagen som vanligt.
Inhägnaden som orangutangerna är i är indelad i två stora delar.
Så eftersom att man inte ska gå in till dem så kan man stänga in dem i den ena delen
medan man fixar med mat och liknande i den andra delen.
Vilket vi gjorde.
Vi gömde bitar av frukt lite här och var och den stor hink med snö ställdes in som vi sedan gömde vissa godsaker i.
När vi gått ut ur hägnet låste vi dörren och öppnade så de fick komma in och börja att leta mat.
Då stängde vi dörren emellan hägnen igenoch började att gömma mat i den andra delen.
Jag prövade på hur det skulle vara att leva inne i orangutanghägnet
och försökte att klättra runt lite och svinga mig i rep och grejjer.
Men självklart så utnyttjade jag också det genom att försöka att gömma mat på lite klurigare ställen
där jag faktiskt lyckades klättra upp.
Sedan gick vi upp till övervåningen vid gallerfönstrena och gav lite mat där.
Då kom hanen upp vid det ena fönstret och började äta och honan (som inte brukar få äta först)
dök upp vid det andra gallret.
Då min sötnos och två djurvårdare stod vid gallret hos hanen tänkte jag att jag kunde ställa mig hos honan
så hon fick något att änka på.
Jag såg att några godsaker hade ramlat ner på golvet och plockade upp dem och la dem vid gallret.
Då började hon att plocka lite runt sig och fick tag i ett slags litet melonskal som hon försökte att trycka igenom gallret.
När hon lyckades tog jag skalet och tittade frågande på djurvårdaren som sa att det var en present till mig
eftersom att hon var förtjust i mig.
Gissa om man kände sig smickrad då!
Så det skalet sparade jag och har tagit med det hem = )
Andra eller tredje dagen vi var där (kommer inte ihåg så väl) fick han som vi hade varit med första dagen och som verkade ha ordning på det mesta reda på att vi gick i trean.
Han hade trott att vi hade gått det andra året på gymnasiet,
vilket förklarade varför vi fick ha det så mycket bättre än de två tjejerna som bor på samma vandrarhem som oss.
Och efter det märktes en skillnad i våra arbetssysslor faktiskt.
men jag tyckte inte att det var så illa för vi fick jobba mer självständigt nu
och de två andra tjejerna fick göra andra lite roligare saker.
Så nu var det vi två som hade stallet och fäboden.
Men det innebär inte att vi bara fick hålla på med hästar och kor.
Nejdu!
det var får, hedemorahöns, kaniner, getter, emuer och maror också!
(Ni får ursäkta men jag utgår ifrån att de flesta känner till vad får, kaniner och getter är för något)
Jag tyckte att det var väldigt roligt
och numera kan jag faktiskt förstå hur folk kan välja att ha hästar och får och liknande djur.
Så länge jag skulle slippa rida hästar, borsta dem och karva ur (eller vad det heter)
deras hovar så skulle jag inte ha så mycket emot att jobba med hästar.
Faktiskt.
Men en av de saker jag minns bäst var när vi var och matade ringsvanslemurerna en gång
och jag och min sötnos skulle handmata dem.
Jag tog en vindruva och förväntade mig att hela handen skulle bitas blodig innan det lilla djuret fått tag i frukten.
Men jag har aldrig sett något djur ta mat ur hand snällare än vad ringsvanslemurerna på Furuvik djurpark gjorde.
Långsamt och försiktigt börjde de sig fram och tog vindruvan med munnen lugnt och sansat.
Och när vi hade russin i handflatan och gav dem var det lika duktiga då också.
Men när jag höll handen för långt ifrån dem tog lemuren tag i min hand med sin och drog den åt sig så att han skule nå.
Både jag och min sötnos var helt chockade när vi gick därifrån.
Den här veckan har verkligen varit lärorik och riktigt rolig må jag säga!
Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba på Furuvik djurpark.
Det ända som var lite jobbigt var att vi var med olika arbetare varje dag
och alla hade olika rutiner så det man hade lärt sig dagen innan skulle man lära om
och göra på ett annorlunda sätt.
Men det gjorde inte så mycket tyckte jag.
Ni får ha överseende med eventuella felstavningar,
men jag är jättetrött och måste verkligen sova nu så jag orkar verkligen inte läsa igenom allt jag skrivit f
ör att rätta till fel.
Så har ni något klagomål så hänvisar jag er till kommentarerna här nedanför.
Det var allt från mig!
Peace
Illamående men Fascinerande lektion
Idag hade vi en mycket lärorik och intressant lektion.
Djursjukvård.
Visserligen brukar vi ha djursjukvård två gånger i veckan och många gånger vill man bara spy över djursjukvården.
Då kanske du undrar, käre bloggläsare, vad det var för något som var så speciellt med just denna lektion?
Jo idag fick vi dissikera.
Vi har läst en hel massa om de olika organen och deras funktioner så jag tycker att man kan dem hyfsat ändå.
Därför var det mycket mer intressant att dissikera nu när man visste lite mer om vad det var man skar i.
Vi hade två kalvar som dog inatt precis innan de föddes av syrebrist, ett par stycken döda griskultingar
och så hade en kille med sig diverse organ från får i en fryslåda.
Vi är redan indelade i vissa pedagogiska grupper som vår kloke lärare har valt ut i inlärningssyfte.
Så nu skulle vi också dissikera i dessa grupper.
De två kalvarna paxades väldigt snabbt så min grupp fick nöja sig med den minsta griskultingen.
Men det var inte så hemskt ändå för vi var i samma rum som det med kalvarna,
så titt som tätt kunde vi snegla över deras axlar och titta på de mycket, mycket större organen.
Särskillt när någon i alla de olika gruperna jublade högt och skrek åt att alla att komma och titta
för att de hitat något intressant flockades folk runt det döda djuret.
Men när några hade gjort en öppning mellan två revben så att man kunde öva på att göra hjärträddning,
på ett annat djur som var mindre dött i framtiden,
blev det köbildning av entusiastiska elever som ville lära sig.
Det var verkligen intressant att titta på alla de organ vi hört så mycket om.
Och jag fick ett helt fårhjärta att dissikera för mig själv.
Det var så fascinerande att sticka ner fingrar i blodådror i hjärtat och sedan klippa upp det och se alla klaffar
(som vi också har lärt oss vad de heter, vilka som hörs vart och vilka som hör vilken vilken sort av klaffar).
Den första klaffen jag såg var min favoritklaff Mitralisklaffen.
Det lustiga var att man inte hade några som helst problem att äta på lunchen direkt efter lektionen.
Inte alla iallafall ; )
Det var allt från mig!
Peace
Djursjukvård.
Visserligen brukar vi ha djursjukvård två gånger i veckan och många gånger vill man bara spy över djursjukvården.
Då kanske du undrar, käre bloggläsare, vad det var för något som var så speciellt med just denna lektion?
Jo idag fick vi dissikera.
Vi har läst en hel massa om de olika organen och deras funktioner så jag tycker att man kan dem hyfsat ändå.
Därför var det mycket mer intressant att dissikera nu när man visste lite mer om vad det var man skar i.
Vi hade två kalvar som dog inatt precis innan de föddes av syrebrist, ett par stycken döda griskultingar
och så hade en kille med sig diverse organ från får i en fryslåda.
Vi är redan indelade i vissa pedagogiska grupper som vår kloke lärare har valt ut i inlärningssyfte.
Så nu skulle vi också dissikera i dessa grupper.
De två kalvarna paxades väldigt snabbt så min grupp fick nöja sig med den minsta griskultingen.
Men det var inte så hemskt ändå för vi var i samma rum som det med kalvarna,
så titt som tätt kunde vi snegla över deras axlar och titta på de mycket, mycket större organen.
Särskillt när någon i alla de olika gruperna jublade högt och skrek åt att alla att komma och titta
för att de hitat något intressant flockades folk runt det döda djuret.
Men när några hade gjort en öppning mellan två revben så att man kunde öva på att göra hjärträddning,
på ett annat djur som var mindre dött i framtiden,
blev det köbildning av entusiastiska elever som ville lära sig.
Det var verkligen intressant att titta på alla de organ vi hört så mycket om.
Och jag fick ett helt fårhjärta att dissikera för mig själv.
Det var så fascinerande att sticka ner fingrar i blodådror i hjärtat och sedan klippa upp det och se alla klaffar
(som vi också har lärt oss vad de heter, vilka som hörs vart och vilka som hör vilken vilken sort av klaffar).
Den första klaffen jag såg var min favoritklaff Mitralisklaffen.
Det lustiga var att man inte hade några som helst problem att äta på lunchen direkt efter lektionen.
Inte alla iallafall ; )
Det var allt från mig!
Peace
Furuvik nästa!
Nu har det hänt mycket på sistone.
Du kanske har läst de två inläggena här nedanför?
Det är mer än det som är på G nu.
Jag och min sötnos ska nämligen imorgon åka till Furuvik för att göra en veckas APU där!
Vi börjar på söndag och åker hem på söndag.
Det ska bli riktigt kul.
Jag och min sötnos ska bo på ett vandrarhem som ligger ungefär 200 meter ifrån djurparken.
Det här är den perfekta lösningen på APU-platser för min del.
Vi har tre veckor efter sportlovet som vi får göra APU på om vi vill.
Men vi kan också väljsa att göra APU bara en vecka för att sedan vara ledig de resterande veckorna.
Jag har valt att göra en vecka för att kunna hålla på med projektarbetet så mycket som möjligt innan det ska vara klart.
Min käre projektarbetsvän ska åka bort över hela sportlovet så vi kommer ändå inte kunna projektarbeta något då.
Så därför blir lösningen att jag göra APU på sportlovet perfekt för då kan jag hålla på så mycket som möjligt
med projektarbetet och när det är klart får jag en hel massa ledighet : D
Att vara på en djurpark är också helt otroligt!
Att få chansen att se vad man sysslar med på en djurpark,
som jag många gånger har funderat på att kanske jobba på om några år.
Och så får man en lite större bredd när det gäller APU-platser.
För det känns som att jag har testat på det mesta.
Ett katthem skulle väl vara det som jag känner att jag har missat under alla mina APU-veckor.
Det var allt från mig!
Peace
Du kanske har läst de två inläggena här nedanför?
Det är mer än det som är på G nu.
Jag och min sötnos ska nämligen imorgon åka till Furuvik för att göra en veckas APU där!
Vi börjar på söndag och åker hem på söndag.
Det ska bli riktigt kul.
Jag och min sötnos ska bo på ett vandrarhem som ligger ungefär 200 meter ifrån djurparken.
Det här är den perfekta lösningen på APU-platser för min del.
Vi har tre veckor efter sportlovet som vi får göra APU på om vi vill.
Men vi kan också väljsa att göra APU bara en vecka för att sedan vara ledig de resterande veckorna.
Jag har valt att göra en vecka för att kunna hålla på med projektarbetet så mycket som möjligt innan det ska vara klart.
Min käre projektarbetsvän ska åka bort över hela sportlovet så vi kommer ändå inte kunna projektarbeta något då.
Så därför blir lösningen att jag göra APU på sportlovet perfekt för då kan jag hålla på så mycket som möjligt
med projektarbetet och när det är klart får jag en hel massa ledighet : D
Att vara på en djurpark är också helt otroligt!
Att få chansen att se vad man sysslar med på en djurpark,
som jag många gånger har funderat på att kanske jobba på om några år.
Och så får man en lite större bredd när det gäller APU-platser.
För det känns som att jag har testat på det mesta.
Ett katthem skulle väl vara det som jag känner att jag har missat under alla mina APU-veckor.
Det var allt från mig!
Peace
Tillbaka i säkra händer
Igår förmiddag fick jag tillbaka min plånbok!
Vilken otrolig lättnad måste jag säga.
Dagen innan ringde jag tills jag inte orkade se en telefon längre kändes det som.
Först ringde jag till dalatrafik och frågade om de hade hittat plånboken,
De hade inte hittat något plånbok och han jag pratade med kände igen mig från då jag ringde dagen innan
och frågade om samma sak, med samma resultat.
Jag ringde också ett annat nummer som jag ringde till dagen, också det med samma resultat.
Jag började bli mer och mer förtvivlad och desperat eftersom att jag snart ska göra halkan
och då behöver jag en giltig ID-handling.
Visst har jag ju ett pass hemma i mitt älskade Bäsna,
men eftersom att jag inte visste om det hade gått ut eller inte så var inte det ett säkert kort att lita på.
Så när jag fick ett oönskat svar även här frågade jag om det fanns någon annanstans jag kunde ringa?
Personen på andra sidan luren sa att jag kunde ju ringa till polisen och höra om de har fått in någon plånbok.
Jag misstänkte att jag inte skulle ringa nödnumret 112 för att fråga om någon har lämnat in min plånbok,
så jag kikade i telefonkatalogen och hittade ett nummer.
När jag kommit fram till en person kopplades jag vidare till en mycket trevlig och förstående herre.
Han hjälpte verkligen till och han tipsade mig om att jag skulle spärra mitt personnummer
så att ingen skulle ta kredit på mitt ID-kort och räkningen skulle skickas till mig.
Så berättade jag om mitt problem med att jag inte visste om mitt pass hade gått ut eller inte.
Då berättade han att han kunde kolla det med sin dator, vilket han också gjorde.
Han kom med den dåliga nyheten att mitt pass hade gått ut i september år 2008.
"Då hade vi plötsligt en helt annan situation" sa jag medan förtvivlan steg.
Så jag tackade honom för all hjälp jag hade fått och ringde och spärrade mitt personnummer och mitt bankkort.
Senare på kvällen såg jag och min sötnos en film vi velat se ett tag och sen kröp vi till sängs.
Vi kunde vara uppe lite extra länge eftersom vi hade sovmorgon dagen efter båda två.
Redan på morgonen när vi precis hade vaknat började jag att tänka på den borttappade plånboken
och oroade mig över hur det skulle gå med ID-hanlingarna.
När vi hade ätit frukost ringde til de i Mora som har hand om borttappade saker på bussar.
Det kändes som att jag hade börjat med samma hälsningsfras över 100 gånger när jag ännu en gång sa:
"Tjenare! mitt namn är ******** och jag har tappat en plånbok på en buss".
Men istället för att höra "Nej tyvärr vi har inte fått in någon",
så fick jag istället svaret "Ja en silvrig?" och så sa han mitt för- och andranamn.
Då kände jag hur en otroligt tung sten föll från mitt bröst.
Ja det var nästan så att jag fick glädjetårar i ögonen.
Jag sa att jag skulle åka förbi någon gång för att hämta upp den
(inte så lätt att säga att man kan hämta något när man inte har körkort!).
När min sötnos såg leendet på mina läppar när jag gick tillbaka till köket där hon satt,
förstod hon direkt att de hade hittat plånboken.
Senare skjutsade hon mig till bussdépån i Mora för att hämta pluskan.
Det var dock lite lustigt när jag kom in där och en man som jobbade där gick förbi
och hälsade på mig med mitt namn och så gav han mig plånboken.
Jag tänkte det "tänk om det inte hade varit min plånbok utan jag bara var väldigt lik den som ägde plånboken,
då hade jag ju hur lätt som helst kunnat tagit emot den och gått bara".
Eftersom att de inte gjorde någon närmare koll.
Men jag fick ju tillbaka min plånbok så jag är nöjd.
Nu gäller det bara att häva alla spärrningar så att jag kan använda mitt kontonummer och mitt ID-kort precis som jag vill.
= )
Det var allt från mig!
Peace
Vilken otrolig lättnad måste jag säga.
Dagen innan ringde jag tills jag inte orkade se en telefon längre kändes det som.
Först ringde jag till dalatrafik och frågade om de hade hittat plånboken,
De hade inte hittat något plånbok och han jag pratade med kände igen mig från då jag ringde dagen innan
och frågade om samma sak, med samma resultat.
Jag ringde också ett annat nummer som jag ringde till dagen, också det med samma resultat.
Jag började bli mer och mer förtvivlad och desperat eftersom att jag snart ska göra halkan
och då behöver jag en giltig ID-handling.
Visst har jag ju ett pass hemma i mitt älskade Bäsna,
men eftersom att jag inte visste om det hade gått ut eller inte så var inte det ett säkert kort att lita på.
Så när jag fick ett oönskat svar även här frågade jag om det fanns någon annanstans jag kunde ringa?
Personen på andra sidan luren sa att jag kunde ju ringa till polisen och höra om de har fått in någon plånbok.
Jag misstänkte att jag inte skulle ringa nödnumret 112 för att fråga om någon har lämnat in min plånbok,
så jag kikade i telefonkatalogen och hittade ett nummer.
När jag kommit fram till en person kopplades jag vidare till en mycket trevlig och förstående herre.
Han hjälpte verkligen till och han tipsade mig om att jag skulle spärra mitt personnummer
så att ingen skulle ta kredit på mitt ID-kort och räkningen skulle skickas till mig.
Så berättade jag om mitt problem med att jag inte visste om mitt pass hade gått ut eller inte.
Då berättade han att han kunde kolla det med sin dator, vilket han också gjorde.
Han kom med den dåliga nyheten att mitt pass hade gått ut i september år 2008.
"Då hade vi plötsligt en helt annan situation" sa jag medan förtvivlan steg.
Så jag tackade honom för all hjälp jag hade fått och ringde och spärrade mitt personnummer och mitt bankkort.
Senare på kvällen såg jag och min sötnos en film vi velat se ett tag och sen kröp vi till sängs.
Vi kunde vara uppe lite extra länge eftersom vi hade sovmorgon dagen efter båda två.
Redan på morgonen när vi precis hade vaknat började jag att tänka på den borttappade plånboken
och oroade mig över hur det skulle gå med ID-hanlingarna.
När vi hade ätit frukost ringde til de i Mora som har hand om borttappade saker på bussar.
Det kändes som att jag hade börjat med samma hälsningsfras över 100 gånger när jag ännu en gång sa:
"Tjenare! mitt namn är ******** och jag har tappat en plånbok på en buss".
Men istället för att höra "Nej tyvärr vi har inte fått in någon",
så fick jag istället svaret "Ja en silvrig?" och så sa han mitt för- och andranamn.
Då kände jag hur en otroligt tung sten föll från mitt bröst.
Ja det var nästan så att jag fick glädjetårar i ögonen.
Jag sa att jag skulle åka förbi någon gång för att hämta upp den
(inte så lätt att säga att man kan hämta något när man inte har körkort!).
När min sötnos såg leendet på mina läppar när jag gick tillbaka till köket där hon satt,
förstod hon direkt att de hade hittat plånboken.
Senare skjutsade hon mig till bussdépån i Mora för att hämta pluskan.
Det var dock lite lustigt när jag kom in där och en man som jobbade där gick förbi
och hälsade på mig med mitt namn och så gav han mig plånboken.
Jag tänkte det "tänk om det inte hade varit min plånbok utan jag bara var väldigt lik den som ägde plånboken,
då hade jag ju hur lätt som helst kunnat tagit emot den och gått bara".
Eftersom att de inte gjorde någon närmare koll.
Men jag fick ju tillbaka min plånbok så jag är nöjd.
Nu gäller det bara att häva alla spärrningar så att jag kan använda mitt kontonummer och mitt ID-kort precis som jag vill.
= )
Det var allt från mig!
Peace
En stortabbe
Nu har jag gjort bort mig ordentligt.
Jag kom nyss hem från skolan och upptäckte att plånboken var borta.
I där hade jag mitt bankkort, ID-kort, CSN-kort
(som jag för övrigt aldrig använder så det saknar jag inte så mycket)
och mitt kontonummer på en lapp.
Så jag ringde till dalatrafik och de fick mitt mobilnummer och skulle höra av sig om de hittade den.
Men jag har faktiskt åkt på två bussar idag, vilket ställde till lite extra bekymmer.
Den ena bussen gick från Rättvik till Mora och den andra från Mora busstation till en hållplats alldeles bredvid där min sötnos bor.
Så därför ska jag alldeles strax gå ut och stoppa bussen, som förhoppningsvis är samma buss,
och kolla om min kära plånbok ligger kvar.
Så jag måste kila nu!
Det var allt!
Peace
Jag kom nyss hem från skolan och upptäckte att plånboken var borta.
I där hade jag mitt bankkort, ID-kort, CSN-kort
(som jag för övrigt aldrig använder så det saknar jag inte så mycket)
och mitt kontonummer på en lapp.
Så jag ringde till dalatrafik och de fick mitt mobilnummer och skulle höra av sig om de hittade den.
Men jag har faktiskt åkt på två bussar idag, vilket ställde till lite extra bekymmer.
Den ena bussen gick från Rättvik till Mora och den andra från Mora busstation till en hållplats alldeles bredvid där min sötnos bor.
Så därför ska jag alldeles strax gå ut och stoppa bussen, som förhoppningsvis är samma buss,
och kolla om min kära plånbok ligger kvar.
Så jag måste kila nu!
Det var allt!
Peace
Nu är det klart!
Nu är väntan över.
Inget mer ovetande.
Om jag nu inte är i brottsregistret vilket jag starkt misstror att jag är.
Jag ska göra lumpen.
I Januari 2010 ska jag rycka in.
Jag kommer att tjänstgöra i Uppsala så det blir sknt att slippa byten med tåg när jag ska åka hem iallfall.
Hur detta nu känns?
Jo det känns rätt bra faktiskt.
Det känns rätt ändå på ett sätt.
Jag hade blivit väldigt besviken om jag inte hade fått.
Särskilt när jag har hört att befattningen som jag nu fick var inte så högt upp i rangordningen.
Om jag då inte hade varit tillräckligt bra för at lyckas bli med ens där så hade jag kännt mig otroligt missnöjd.
Befattningen jag fick var Insatssoldat.
Det innebär att jag kommer att hamna med en grupp på ungefär 10 ynglingar,
som antagligen också är förvirrade och inte vet riktigt vad de har att vänta sig.
Vi ska förhindra att Flygvapnets ledningsfunktioner utsätts för spionage, sabotage eller terrorism.
Som jag fattar det så är det bara att skaffa en riktigt bra vakthund så kan man ta det lugnt sen ; )
Min tjänstgöring kommer att pågå i 327 dagar.
Det är väl all information jag kan ge ut, minus det jag inte vill ge ut.
Det är väl bara att be till alla religioners gudar att det inte blir krig i Sverige 2010!
Peace
Inget mer ovetande.
Om jag nu inte är i brottsregistret vilket jag starkt misstror att jag är.
Jag ska göra lumpen.
I Januari 2010 ska jag rycka in.
Jag kommer att tjänstgöra i Uppsala så det blir sknt att slippa byten med tåg när jag ska åka hem iallfall.
Hur detta nu känns?
Jo det känns rätt bra faktiskt.
Det känns rätt ändå på ett sätt.
Jag hade blivit väldigt besviken om jag inte hade fått.
Särskilt när jag har hört att befattningen som jag nu fick var inte så högt upp i rangordningen.
Om jag då inte hade varit tillräckligt bra för at lyckas bli med ens där så hade jag kännt mig otroligt missnöjd.
Befattningen jag fick var Insatssoldat.
Det innebär att jag kommer att hamna med en grupp på ungefär 10 ynglingar,
som antagligen också är förvirrade och inte vet riktigt vad de har att vänta sig.
Vi ska förhindra att Flygvapnets ledningsfunktioner utsätts för spionage, sabotage eller terrorism.
Som jag fattar det så är det bara att skaffa en riktigt bra vakthund så kan man ta det lugnt sen ; )
Min tjänstgöring kommer att pågå i 327 dagar.
Det är väl all information jag kan ge ut, minus det jag inte vill ge ut.
Det är väl bara att be till alla religioners gudar att det inte blir krig i Sverige 2010!
Peace
Äntligen ett litet ljus!
Nog finns det mycket skit här i världen.
Det måste man medge.
Men det finns också bra saker!
Hur skulle man annars veta att något var dåligt om inget bra fanns?
(du får ursäkta min filosofiska tanke kärebloggläsare,
jag ska genast hoppa tilbaka till ämnet!)
Det finns en hemsida som heter ettklickförskogen där du kan klicka en gång per dag helt gratis,
för att rädda en gammelskog i Sverige!
Det fungerar som så att varje klick räknas och blir det tillräckligt många klick innan den 19 mars år 2009 så kommer sponsorer att köpa upp så mycket gammelskog som folk har klickat för!
Är det inte fenomenalt!?
Här kan man som privatperson påverka något för naturen, helt gratis på bara någon enstaka minut.
Men då kanske det sitter någon kär bloggläsare som tänker: "Men tänk om det bara är en bluff då?".
Då skulle jag vilja svara som en klok lärare sa när vi diskuterade just den här saken under lektionstid:
"Vore det en anledning till att inte klicka? Att dom kanske inte gör något? Skadar det då att klicka utifall att de gör något?"
Jag tycker att det känns skönt att man börjar se en liten vändning i allting.
Ett litet ljus i klimatproblemen och för naturen.
Tänk vad många olika djur som kan leva naturligt bara för att gammelskogen bevaras.
Vad många arter som kan sakta men säkert växa till ett stabilt antal individer.
Jag tycker att det är en kanongrej de har börjat med
och tänker försöka att klicka mycket mer än vad jag gör just nu.
Tänker du?
Det var allt från mig!
Peace
Det måste man medge.
Men det finns också bra saker!
Hur skulle man annars veta att något var dåligt om inget bra fanns?
(du får ursäkta min filosofiska tanke kärebloggläsare,
jag ska genast hoppa tilbaka till ämnet!)
Det finns en hemsida som heter ettklickförskogen där du kan klicka en gång per dag helt gratis,
för att rädda en gammelskog i Sverige!
Det fungerar som så att varje klick räknas och blir det tillräckligt många klick innan den 19 mars år 2009 så kommer sponsorer att köpa upp så mycket gammelskog som folk har klickat för!
Är det inte fenomenalt!?
Här kan man som privatperson påverka något för naturen, helt gratis på bara någon enstaka minut.
Men då kanske det sitter någon kär bloggläsare som tänker: "Men tänk om det bara är en bluff då?".
Då skulle jag vilja svara som en klok lärare sa när vi diskuterade just den här saken under lektionstid:
"Vore det en anledning till att inte klicka? Att dom kanske inte gör något? Skadar det då att klicka utifall att de gör något?"
Jag tycker att det känns skönt att man börjar se en liten vändning i allting.
Ett litet ljus i klimatproblemen och för naturen.
Tänk vad många olika djur som kan leva naturligt bara för att gammelskogen bevaras.
Vad många arter som kan sakta men säkert växa till ett stabilt antal individer.
Jag tycker att det är en kanongrej de har börjat med
och tänker försöka att klicka mycket mer än vad jag gör just nu.
Tänker du?
Det var allt från mig!
Peace
Utkast: Idag var ...
Idag var jag ledig från skolan.
Anledningen var att jag var på begravningen av min gamla klasskompis, barndomsvän och granne
som jag nämnde i det här inlägget.
När overkliga saker hände omkring mig har jag svårt att inse vad som har hänt.
Därför kändes det som en slags lättnad när jag satt inne i kyrkan med kistan där framme,
tända ljus, blommbuketter och en bild på honom stod bredvid på ett litet bord.
Då kände jag hur det tog inom mig.
Och när en duktig musikant från älskade Bäsna spelade den här låten ensam,
på en aukustisk gitarr kunde jag inte hålla tårarna inne.
När jag såg mig omkring, där jag satt bland gamla klasskompisar,
såg jag en massa ansikten som jag inte sett på länge.
Att det ska krävas något sådant här för att träffa alla igen...
Bland de värsta att se var en gammal vän till mig som jag umgicks mycket med i mellanstadiet och högstadiet.
Han och Simon var mycket med varandra som jag förstod det och han hade tagit förlusten mycket hårt.
Han var en av de 6 unga killarna som bar ut kistan till gravplatsen där Simon nu och för alltid vilar.
Han vilar nu i samma grav som hans fader, som dog på samma sätt när Simon var bara 2 år gammal.
Det kändes väldigt rätt att sitta i kyrkan och ta ett farväl av en kille som inte fick den hjälpen han desperat sökte.
Förstå mig inte fel, käre bloggläsare,
det kändes inte rätt att det var han som låg där.
Utan det kändes rätt att vara där för att hedra honom och livet han har levt och delat med många andra.
Det kändes rätt att visa att det här var något som har berört mig och att jag bryr mig.
Det kändes rätt att vara bland många gamla kompisar
och krama om alla människor som jag kände igen.
Men det som är så hemskt är att nu fortsätter mitt liv som vanligt igen.
Det här var bara en av de alla depåer i livet som jag har stött på och kommer att stöta på.
Men för hans familj och för hans närmare vänner kommer inte livet att bli som vanligt igen, nånsin.
Självklart har det som har hänt berört mig och det kommer att vara en sak som jag kommer att tänka tillbaka på.
Men de kommer att leva i så mycket mer smärta en den lilla smärtan som jag inte ens har kännt.
De kommer att leva i detta helvete med obesvarade frågor och ogenomträngliga smärta.
Men hur mycket jag än kommer att skriva och känna just nu,
så kommer det inte att påverka nånting att jag kommer att skratta, kanske redan imorgon.
Visst ska man gå vidare i livet men det känns så illa att jag ska ha det så bra och må så bra
när de har drabbats av så mycket ont.
Jag vet inte om det bara är jag eller om alla har så lätt att gå vidare?
Men jag blir så rädd när det är så.
Jag blir rädd för människan och främst för mig själv.
Hur kan jag vara så oberörd trots det som har hänt?
Är det så att så länge det inte drabbar en själv tillräckligt mycket så bryr man sig inte så mycket?
Men självklart så är väl det en slags överlevnadsgrej.
Man skulle inte klara sig länge om man skulle ta varje död jättehårt.
Men man kan väl ha en viss medkänsla ett tag iallafall.
Det var en imponerande syn att se när alla sörjande gick i ett stort tåg från kyrkan till gravplatsen.
Alla var där för en och samma anledning.
De var alla där för att hedra Simon.
För att ta ett sista farväl av honom, vilket vi alla fick göra vid gravplatsen.
Var och en fick gå fram och säga något sista ord och kasta ner sin blomma
till den vita kistan som låg djupt ner i marken.
9D kommer nu aldrig mer kunna återförenas på riktigt igen.
Farväl Simon och vila i frid och harmoni.
Anledningen var att jag var på begravningen av min gamla klasskompis, barndomsvän och granne
som jag nämnde i det här inlägget.
När overkliga saker hände omkring mig har jag svårt att inse vad som har hänt.
Därför kändes det som en slags lättnad när jag satt inne i kyrkan med kistan där framme,
tända ljus, blommbuketter och en bild på honom stod bredvid på ett litet bord.
Då kände jag hur det tog inom mig.
Och när en duktig musikant från älskade Bäsna spelade den här låten ensam,
på en aukustisk gitarr kunde jag inte hålla tårarna inne.
När jag såg mig omkring, där jag satt bland gamla klasskompisar,
såg jag en massa ansikten som jag inte sett på länge.
Att det ska krävas något sådant här för att träffa alla igen...
Bland de värsta att se var en gammal vän till mig som jag umgicks mycket med i mellanstadiet och högstadiet.
Han och Simon var mycket med varandra som jag förstod det och han hade tagit förlusten mycket hårt.
Han var en av de 6 unga killarna som bar ut kistan till gravplatsen där Simon nu och för alltid vilar.
Han vilar nu i samma grav som hans fader, som dog på samma sätt när Simon var bara 2 år gammal.
Det kändes väldigt rätt att sitta i kyrkan och ta ett farväl av en kille som inte fick den hjälpen han desperat sökte.
Förstå mig inte fel, käre bloggläsare,
det kändes inte rätt att det var han som låg där.
Utan det kändes rätt att vara där för att hedra honom och livet han har levt och delat med många andra.
Det kändes rätt att visa att det här var något som har berört mig och att jag bryr mig.
Det kändes rätt att vara bland många gamla kompisar
och krama om alla människor som jag kände igen.
Men det som är så hemskt är att nu fortsätter mitt liv som vanligt igen.
Det här var bara en av de alla depåer i livet som jag har stött på och kommer att stöta på.
Men för hans familj och för hans närmare vänner kommer inte livet att bli som vanligt igen, nånsin.
Självklart har det som har hänt berört mig och det kommer att vara en sak som jag kommer att tänka tillbaka på.
Men de kommer att leva i så mycket mer smärta en den lilla smärtan som jag inte ens har kännt.
De kommer att leva i detta helvete med obesvarade frågor och ogenomträngliga smärta.
Men hur mycket jag än kommer att skriva och känna just nu,
så kommer det inte att påverka nånting att jag kommer att skratta, kanske redan imorgon.
Visst ska man gå vidare i livet men det känns så illa att jag ska ha det så bra och må så bra
när de har drabbats av så mycket ont.
Jag vet inte om det bara är jag eller om alla har så lätt att gå vidare?
Men jag blir så rädd när det är så.
Jag blir rädd för människan och främst för mig själv.
Hur kan jag vara så oberörd trots det som har hänt?
Är det så att så länge det inte drabbar en själv tillräckligt mycket så bryr man sig inte så mycket?
Men självklart så är väl det en slags överlevnadsgrej.
Man skulle inte klara sig länge om man skulle ta varje död jättehårt.
Men man kan väl ha en viss medkänsla ett tag iallafall.
Det var en imponerande syn att se när alla sörjande gick i ett stort tåg från kyrkan till gravplatsen.
Alla var där för en och samma anledning.
De var alla där för att hedra Simon.
För att ta ett sista farväl av honom, vilket vi alla fick göra vid gravplatsen.
Var och en fick gå fram och säga något sista ord och kasta ner sin blomma
till den vita kistan som låg djupt ner i marken.
9D kommer nu aldrig mer kunna återförenas på riktigt igen.
Farväl Simon och vila i frid och harmoni.
