barca

Jag har i veckan hämtat mitt körkort.
Jag tyckte att det skulle vara lite lustigt att lägga upp bilden från körkortet
samt bilden på midd ID-kort så att man kan se skillnader och likheter.
Men eftersom att jag aldrig har varit och aldrig kommer att bli teknisk på saker och ting så får du ursäkta att allting blir väldigt konstigt, kärebloggläsare.
Det är också de första bilderna jag någonsin publicerar på detta sätt i bloggen.
Så ni får ha överseende!
Jag vill också passa på att varna känsliga läsare.......



Detta är alltså då bilden till mitt
ID-kort, bilden är tagen för
ungefär 2 år sedan...



...Och detta är då min bild till körkortet.
Taget för exakt 15 dagar sedan idag.
Någon skillnad?




Jag hoppas nu att inte allt för många läsare kommer att sluta läsa min blogg
i ren protest för att bilderna är så dåligt upplagda.
Jag har bearbetat bilderna på paint,
vilket kan förklara varför större delen av bilden är på ett utslitet gammalt köksbord.
En annan anledning till att själva motivet på bilden inte är i mitten
är för att jag ansträngde mig för att ta kort på bilderna så att inga personuppgifter skulle komma med.
Man kan ju tyvärr inte veta vad folk kan göra med vissa uppgifter nu för tiden...




Det var allt från mig!



Peace

Dagar som den idag får det gärna bli fler av.
Förutom att jag gick upp så tidigt då...
Fast jag har upptäckt att det har sin charm att gå upp tidigt också.
Man hinner med så mycket mer och det känns inte som att man missar halva dagen.
Men just när man ligger där i den varma, goa mysiga sängen
så känns det inte som årets bästa idé att gå upp.
Men jag tog mig ur sängen iallafall.
Jag skulle nämligen åka till Djurås för att hoppa på ett tåg som skulle fe sig av mot Rättvik.
Vilket jag lyckades riktigt bra med tycker jag ändå,
jag kom ju fram hel och hållen.
Men resan från resecentrum till skolan kändes lite annorlunda.
Solen värmde min rygg ordentligt medan resten av kroppen, som var i skuggan,
kändes väldigt kall då det blåste kalla vindar.
Det kändes ungefär lite grann som det borde göra på månen,
fast där givetvis många miljoner gånger värre än det var för mig.
Anledningen till att jag skulle till skolan var för att jag hade tänkt
skriva klart den där förbaskade projektarbetsrapporten.
Senast jag försökte tog denmusten ur mig ordentligt
och jag blev tvungen att bryta efter inte så lång stund.
Men nu hade jag bestämt mig för att ta tjuren i hornen
och göra klart rapporten så jag slipper skiten sen.

Efter ungefär en timme kom det in en mycket vacker person i bibliotekets datasal där jag satt.
Ett glatt hej hörde jag och en puss av henne fick jag.
Du kan vara lugn, käre bloggläsare, det var nämligen min vackra sötnos.
Även fast det var bara två dagar sedan vi sågs sist så hade jag saknat henne väldigt mycket
och det var helt underbart att få träffa henne igen.
Du förstår, käre bloggläsare, jag älskar verkligen den här kvinnan
och jag hoppas på att få älska henne i resten av mitt liv här på jorden.
Medan jag sparade det jag hade hunnit skriva hittills pratade vi om allt möjligt
som hade hänt de närmsta dagarna vi varit ifrån varandra.
Sedan gick vi mot matsalen i skolan för att avnjuta våran lunch.
Det blev, som min sötnos så fint uttryckte det; en lunchdate.
Jag har faktiskt aldrig förut varit på en date.
Och detta liknade nog inte de flesta andra dejter då vi busade,
snodde saker av varandra, bråkade och hade oss.
Man kan kort säga att vi hade saknat varandra.
Sedan när vi skulle skiljas så kändes det nästan precis som i början av vårat förhållande
när man verkligen inte ville att den andra skulle gå åt motsatt håll.
Det var riktigt jobbigt att skiljas och vi tittade länge efter varandra.
Det måste vara våren som är på gång nu säger jag bara.
Visst jag hade lätta vårkänslor redan innan jul någon gång
när solen stack fram ovanligt mycket för att vara den årstiden
och lite av snön smällte till och med bort!
Men den här gången kan jag nästan svära på att det är vår på väg :  )

Jag tycker mycket om våren och jag tycker mycket om sommaren.
Allting blir mycket lättare då och man slipper ha en massa kläder på sig.
Men hur kan det komma sig att man blir så uppåt av att solen lyser extra mycket och att snön smälter?
Jag menar vårkänslor måste ju vara något fenomen av något slag eftersom att nästan alla påverkas och blir glada.
Finns det någon där ute som rent av vet vad som händer och varför det händer?
Kanske du vet, käre bloggläsare?
Lämna då en kommentar och försök att förklara.
Eller om du har en teori om hur det kan tänkas att våra så får du gärna lämna en sådan också :  )
Jag skulle tippa på att det har med något primitivt långt tillbaka att göra.
Kanske att det finns så mycket mer mat och det blir lättare att leva.
Och så borde väl Homo sapiens någon gång för längesedan, liksom djuren,
parat sig under våren.
Vilket skulle kunna förklara dessa kärlekar som brukar dyka upp lagomt till snön har smällt bort.
Men detta är bara teorier från min sida.

Efter att vi skiljts åt gick jag tillbaka till bibliotekets datasal för att fortsätta med min rapportskrivning.
Ungefär 3 timmar senare blev jag äntligen klar med rapporten.
Så nu har jag inget mer att bekymra mig om vad det gäller projektarbete.
Fast jag räknar nästan med att få tillbaka rapporten för att göra om vissa små fel.
När jag hade blivit klar tog jag mina grejjer och gick till den ena gymnastiksalen
för att spela innebandy med några djurtvåor som jag har börjat att bekanta mig med.
De håller på och övar inför den årliga innebandyturneringen som snart ska äga rum.
Det märktes ganska snart att det var ett tag sedan som jag tränat.
Efter bara 20 minuter tog vi en paus.
Sedan flöt det på hyfsat och fler och fler folk ramlade in.
Till slut var vi riktigt många faktiskt och hårdkörning var det som gällde.
Jag var helt slut när jag var klar och mina stackars fötter ömmar än.
Jag vet inte vad det är med mina fötter men jag får blåsor på trampdynorna när jag spelar innebandy.
Senast jag spelade var det förståeligt då jag inte hade några skor med mig så jag spelade barfota.
Men idag berodde det kanske bara på att jag var otränad.
Men kul hade vi iallafall och det känns skönt att komma igång och röra lite på sig ibland.

När jag satt och väntade på tåget hem kom en äldre man fram till mig och började att prata med mig.
Jag måste säga att han var duktig på engelska för att vara så gammal.
Jag är van vid att de flesta äldre endast talar svenska.
Men denna man talade flytande engelska med mig så jag antog att han inte var härifrån.
På tåget fortsatte vi våran konversation då han undrade vad jag studerade för något.
Men när konduktören kom för att ta bljetterna började han att tala svenska med henne!
Gissa om jag blev förvånad och faktiskt kände mig lite dum.
Men det var skönt att få öva lite på engelskan och känna att man fortfarande kan den hyfsat.
Resten av resan talade vi svenska,
men att han var från Sverige gjorde det mer imponerande att han var så duktig på engelska.
Tänk vad mycket det är som man inte vet här i världen :  )



Det avr allt från mig!



Peace

Jag har tagit körkort!
Äntligen!
Det riktigt skönt, men ändå väldigt overkligt.
Igår klockan 15.00 rullade jag iväg från Mora simhalls parkering med en trafikinspektör i passagerarsätet.
Han hade klartgjort för mig ungefär vad som skulle hände de närmsta 45 minutrarna.
Vi småpratade lite grann om utbildningar och jobb och liknande.
Men större delen av tiden satt vi tysta.
Förutom hans näsa som pep ett ljudligt pip vid varje inandning han drog.
Men jag störde mig inte så mycket på det.
Så när vi hade åkt runt en del både utanför och innanför Mora började vi att rulla tillbaka till Mora simhalls parkering.
Självklart så koncentrerade jag mig på de misstag som jag gjort under färden.
Som när jag backade snett när jag skulle vända i en korsning, ginade i en kurva, gjorde en halvtaskig parkering
(snudd på "Sune-sommarparkering där")
och titt som tätt översteg den högsta tillåtna hastigheten för vägen.
Men han sa "Ja men det här ska vi väl kunna godkänna", ungefär.
Fast jag tyckte aldrig att jag fick något riktigt avslutande klartecken att jag hade blivit godkänd
förrän han fyllde i pappret och kryssade i rutan där det stod godkänd.
När jag sagt tackat alla, kramat om körskoleläraren som väntat på mig och sagt adjö
började jag att trampa på cykeln genom snöfallet och slaskvägen påväg hem till min sötnos
som trodde att jag var i skolan och höll på med projektarbetet.
Jag ska säga att jag är väldigt stolt över att ha lyckats hålla både teoriprovet och uppkörningen så pass hemligt.
Hemma hade de inte ens en aning om att jag hade fått en tid, förutom min äldre bror då.
Min sötnos visste om att jag hade en tid men inte när.
Det var bara vår käre, tjocka katt som visste precis vad som försegick igår, den 10 mars klockan 15.00.
Han var den enda som jag hade berättat det för.

Se upp på vägen nu allihop!




Det var allt från mig!




Peace

Det känns som att det är så mycket på gång nu.
Men inte på ett negativt sätt.
Det är positiva saker som händer.
Sen jag pratade med min sötnos i telefon och vi pratade om saker som kanske kommer att ske i framtiden,
har jag haft en så härlig känsla i magen.
Jag känner att jag är redo för att ge mig ut i det riktiga livet.
Ge mig ut i verkligheten.
Allt känns så bra och lugnt.
Det känns som att jag har koll på det mesta.
Mycket skit är det i världen som jag inte kan ändra på men ändå känner jag mig mer levande än någonsin.
Den här sommaren hoppas och tror jag kommer att bli helt underbar.
"There´s a new world just opening for me"