Lite tankar kring lumpen

Ja nu har jag legat inne i lumpen i ungefär 7 veckor tror jag.
Det börjar att kännas riktigt bra nu tycker jag.
Jag har fått en väldigt stor familj med en massa härliga människor!
Det känns skönt att kunna vara sig själv och bli accepterad och ha kul ändå : )
Vi gör en massa skoj när vi får ledig tid och alla har så rolig humor.

Men själva lumpen är fyiskt och psykiskt krävande.
Det gäller att ligga steget före hela tiden.
Men det var jobbigare i början då befälen var mycket hårdare mot oss.
Nu har de blivit mer mänskliga och man kan till och med skratta med dem ibland.
Men de här senaste veckorna har väldigt sköna eftersom att vi har motortjänst nu
och mest kör lastbil eller har teori.
Och så slipper vi ha kvälltjänst lika ofta nu ; )

Men jag skulle råda folk till att göra lumpen.
Man får träffa mycket folk och man lär sig så mycket om sig själv.
Jag känner att jag har vuxit väldigt mycket bara de här veckorna.
Och jag har redan fått kamrater för livet : )
Tänk då vad mycket jag har kvar att lära mig med de månade som är kvar : )

Men självklart blir det jobbigt när kontakten med min sötnos blir mindre.
Men vi har pratat i mobil varje kväll de senaste veckorna,
men det är aldrig samma sak som att ses.
Söndagar när jag har varit hemma blir alltid så konstiga när jag ska åka tillbaka till Skövde
och vi står på tågstationen i Borlänge.
Man ville aldrig sluta ge den sista kyssen.

En annan sak jag saknar är att jag inte kan spela gitarr när jag vill.
Jag känner att jag kommer inte utvecklas något på gitarren under hela tiden som jag är här
och det känns faktiskt lite jobbigt,
särskilt när jag har suget efter att spela så ofta.

Och jag vet att det var väldigt längesen som jag skrev här nu,
men när man slutar så är man inte så pigg på att sätta sig vid en dator när det finns så mycket annat att göra...
Men vi får se om det dröjjer 7 veckor till eller om jag kanske hör av mig lite tidigare till nästa gång ; )



Det var allt från mig!



Peace

Inför Lumpen

Ja nu var det ett riktigt bra tag sedan jag skrev här.
Jag ber väldigt mycket om ursäkt för det!
Det har varit väldigt mycket och jag har inte suttit särskilt mycket vid datorn.
Till exempel har vi fått kycklingar nu!! : D
7 stycken pigga och friska dunbollar som springer omkring och piper stup i kvarten!
De är väldigt söta och jag ska säga att antalet besökare hemma hos oss har ökat radikalt sedan vi fick kycklingarna.
Idag fyllde kycklingarna 2 veckor.
Vi har satt upp ett nät över hela hönsgården, så att inga hungruga skator ska komma och ta våra älskade kycklingar.
Så nu har de fått gått ut ett par gånger och har vant sig vid att det är såhär världen ser ut.
Men när de väl skulle få komma ut så tog det ett bra tag innan de bokstavligt talat ramlade ut ur hönsvagnsdörren.

Men nu skulle inte detta inlägg handla om kycklingarna och hönsen!
Utan om något annat som inträffar alldeles snart...
Nämligen att jag ska rycka in i lumpen imorgon!
 Först när jag började packa väskan samma kväll har jag börjat förstå lite att jag ska iväg.
Tidigare har jag nog inte riktigt fattat vad som är på gång.
Särskilt nervös är jag heller inte, vilket gör mig nervös!
jag menar, lite nervös ska man ju vara inför något sånt här.
Men jag antar att det kommer att komma så småningom.
Men det som är det läskigaste med det hela är att jag inte vet vad det är som väntar riktigt.
Man har ju hört många historier om lumpen, men ärligt talat vet jag inte om man ska lita på hälften av allt man hör.
Fast jag har fått många bra tips av min äldre bror som gjorde lumpen för ungefär tre år sedan
och ändå är rätt färsk inom det området.
Det är tackar jag honom mycket för.
Men jag vet ju inte riktigt hur hårt det kommer att bli, hur de folk jag kommer att träffa kommer att vara, exakt vad vi ska göra, hur jag kommer sova, hur jag kommer att trivas.....
Men det kommer säkert att bli jättebra allting.
Men det är klart att man får såna funderingar, det är bara mänskligt.

Men jag vet att de första tre veckorna kommer jag inte att få åka hem en ända gång.
Det tror jag faktiskt är rätt bra ändå.
Då får man ju ställa in sig lite i allting liksom.
Så imorgon bär det av mot Skövde.
Och tåget som går från Borlänge till Örebro går 05.31!!
Så egentligen ska jag väl ligga i sängen och sova just nu.
Jag har en mycket söt flickvän som går omkring här rastlöst och väntar på att jag ska gå och lägga mig nu.
Det kanske är bäst att jag följer min sötnos råd.
Jag tror inte att Skövde vill se en grinig, blivande lastbilsförare från Bäsna imorgon ; )


Det var allt från mig!


Peace

Nu är det klart!

Nu är väntan över.
Inget mer ovetande.
Om jag nu inte är i brottsregistret vilket jag starkt misstror att jag är.
Jag ska göra lumpen.
I Januari 2010 ska jag rycka in.
Jag kommer att tjänstgöra i Uppsala så det blir sknt att slippa byten med tåg när jag ska åka hem iallfall.
Hur detta nu känns?
Jo det känns rätt bra faktiskt.
Det känns rätt ändå på ett sätt.
Jag hade blivit väldigt besviken om jag inte hade fått.
Särskilt när jag har hört att befattningen som jag nu fick var inte så högt upp i rangordningen.
Om jag då inte hade varit tillräckligt bra för at lyckas bli med ens där så hade jag kännt mig otroligt missnöjd.
Befattningen jag fick var Insatssoldat.
Det innebär att jag kommer att hamna med en grupp på ungefär 10 ynglingar,
som antagligen också är förvirrade och inte vet riktigt vad de har att vänta sig.
Vi ska förhindra att Flygvapnets ledningsfunktioner utsätts för spionage, sabotage eller terrorism.
Som jag fattar det så är det bara att skaffa en riktigt bra vakthund så kan man ta det lugnt sen ;  )
Min tjänstgöring kommer att pågå i 327 dagar.
Det är väl all information jag kan ge ut, minus det jag inte vill ge ut.
Det är väl bara att be till alla religioners gudar att det inte blir krig i Sverige 2010!



Peace

Mönstringen

Nu hade jag tänkt att ta mig i kragen och skriva om hur det gick till när jag mönstrade,
för väldigt precis 3 veckor sedan.
Du får ursäkta min lathet, käre bloggläsare.
Men jag har liksom inte kännt någon större lust att blogga.
Så därför bloggar jag hellre när jag vill än när jag inte vill,
jag tror att läsningen blir mycket roligare då också.


Jag hade hoppats på att jag skulle ha haft bestämt mig för om jag ville göra lumpen eller inte
dagarna innan jag skulle mönstra.
Men så var det icke fallet!
Dagarna innan gick jag fortfarande och fundrade hur jag ville
och ju närmare mönstringen jag kom desto mer ångest och press kände jag.
Fördelarna och nackdelarna vägde tungt mot varandra och den ena sekunden bestämde jag mig för en sak,
för att senare samma dag ändra mig och "bestämma mig" ännu en gång för den andra saken.
Såhär gick jag omkring hela veckan och inte många andra tankar for genom mitt huvud.

Ockå väldigt passande hade jag och min käre äldre bror planerat en fest,
samma dag som jag skulle komma hem från mönstringen.
Vilket betyder att när jag kom hem till mitt älskade Bäsna på onsdagseftermiddagen
fanns inte någon tid över till lugn och ro inte!
Nej jag och bror min fixade för fullt hela eftermiddagen och kvällen inför festen.
Om jag inte minns helt fel passerade klockan midnatt för en stund sedan när vi äntligen var klart och jag var helt slut.
Det var min käre äldre bror som höll på och krånglade hit och dit med småsaker som jag tvunget skulle vara med på.
Men snäll som han var skjutsade han mig till tågstationen i Borlänge nästa morgon.
Det var först när han lämnade mig ensam på tågstationen som jag kände min första nervositet.
Men den gick faktiskt över hyfsat fort.
Väl på tåget hade jag (väldigt passande) fredspredikaren John Lennon som sällskap ända tills jag insåg att mitt ex`s ex (alltså min förra flickväns förra pojkvän, invecklat jag vet) satt bakom mig på tåget och jag tog ur hörlurarna.
Han är också än vän till några gamla kära klasskamrater till mig och är en riktigt sjysst kille.
Jag kände att det var skönt att ha någon med sig ner som man kände till sen tidigare.
Den ledande frågan (förutom vad man hette och var man kom ifrån)
var såklart vad man hade för inställning till at göra lumpen.
Mitt ex`s ex var helt och hållet inställd på att han inte ville göra lumpen.
Vilket ännu en gång fick mig att fundera på om det var något för mig eller inte.
Men vid det här laget så hade jag bestämt mig ganska så hyfsat för att jag inte ville göra lumpen,
vilket också ledde till att jag blev mycket lugnare när jag "visste" vad jag ville redan.
Redan på tåget såg jag många andra ungdomar som var på väg ner mot huvudstaden för att göra sin plikt och mönstra.
Så när vi klev av tåget tog vi följe med dem, också för att det såg ut som att de hittade mycket bättre än vad vi/jag gjorde.
Och överallt där vi drog fram blev vi bara fler och fler.
Lite häftigt faktiskt : P
Det var lite lustigt att se hur kontrollanter av all dess olika slag blev mindre och mindre noggrannare med att kolla upp
att ungdomar verkligen var mönstrande,
det räckte oftast bara med att man tog handen innanför jackfickan så fick man åka med.
Vi sa det att man skulle ha med sig mönstringspapprerna jämt så fick man jämt åka gratis!
När vi hade hoppat av för sista gången där vi skulle av hade vi änltigen hamnat rätt.
Nu gällde det bara att hitta vart vi skulle gå någonstans härnäst.
Då märkte man skillnaderna på vart man kommer ifrån;
Jag som är från en by och inte är van vid mycke saker lite överallt såg ungefär bara 10 meter framför mig
och tittade bara på de närmsta sakerna.
Medan någon annan kille såg den skyllt som var en meter bred och en decimeter hög 20 meter bort!
Hade jag varit där ensam så hade jag aldrig hittat fram!

När vi kom fram fick vi "checka in".
En krutkärring satt i en slags reception och vi fick uppge vårat namn
så fick vi ett hänglås med nyckel till så vi kunde låsa in våra grejjer i något skåp.
Gangsing som jag är upptäckte jag att det stod en korg med äpplen på disken och frågade tanten om man fick ta ett,
vilket man fick och självklart tog jag ett, gratis är alltid godast = )
Den första grejjen vi fick göra var att gå in i ett rum fullt med andra mönstrare och sätta oss vid var sin dator.
Det hängde ett par hörlurar på varje datorskärm som sa åt oss att klicka på musen för att starta.
Det som startade var en film om lumpen kan man säga.
Enligt min åsikt var det en otroligt patriotisk film
som nästan kunde locka fram krigslusten hos vilken yngling som helst som bor i Sverige.
Okej riktigt så illa var det kanske inte men det var komiskt att se på filmen på sätt så att man inte tog åt sig
utan tänkte på de stackarna som var osäkra och inte visste hur de ville göra.
Senare under dagen kom jag på att jag borde själv ha påverkats mer av filmen eftersom att jag var en av de osäkra stackarna.
Efter filmsnutten började det första testet.
Det var som ett slags kunskapstest och så var det några personliga frågor och frågor om vad man tyckte om lumpen.
Jag tycker faktiskt att det är lite kul at fylla i sånna här slags grejjer : )
Vet inte riktigt varför faktiskt...
När jag blev klar med det fick jag Mappen.
Denna Mapp skulle följa med mig resten av tiden jag skulle tillbringa här nere.
Så fort jag var klar med någonting skulle Mappen lämnas i Lådan på andra våningen.
Glömde man det så låg man risigt till,
då menar jag inte att nån värakad general i uniform och hatt kommer och skriker och spottar kroppsvätskor åt dig
1 decimeter från ansiktet illröd i ansiktet
eftersom att han bara har skrikit och spottat de senaste 5 minutrarna
så han vältränade lungor inte har fått tillräckligt med syre.
Nej! Istället så får man sitta och vänta i Väntrummet otäckt länge eftersom att ingen kommer att komma och ropa upp ditt namn för ingen vet att du sitter där med din Mapp, intet ont anande, i dina stackars händer.
Så jag la i Mappen i Lådan på andra våningen och satt mig i Väntrummet och väntade.
Där visades den ena patriotfilmen efter den andra medan mönstrande lättpåverkade hjärnor sög åt sig information
som en uttorkad svamp i spöregn.
Alla kallpratade lite lätt med varandra för att det inte skulle bli för tyst i Väntrummet
och jag smaskade på mitt andra gratisäpple för dagen.
En stackars kille satt där som hade suttit där sedan 11.30 samma dag,
och nu var klockan 14.00.
efter ungefär en timme kom en sjukskötarska och ropade upp mitt namn.
Som alla andra tidigare som fått sina namn uppropade reste jag på mig och gick mot sjuksköterskan
och stack fram handen och hälsade.
Vi skulle kolla hörsel och synen och sedan prata om hälsodeklarationen som jag fyllt i för ett par månader sedan
och lämnat in hos krutkärringen i "receptionen" två våningar ner när vi kom in från början.
Hörseln och synen blev godkända
och när vi pratade om min hälsodeklaration hakade hon upp sig lite lätt på min knäskada jag har.
Hon sa det att man får lov att stå på knä ibland i lumpen och frågade allmänna frågor om det.
Eftersom jag har haft min knäskada i över 6 år nu
så var det svårt att komma ihåg om jag stödjer mig på det eller inte när jag står på knä eller inte
eftersom att jag inte tänker på det längre.
Men jag fick "gå vidare" ändå.
Nästa sak var styrketestet.
Först fick jag plocka ur alla sakerna jag hade i byxfickorna ochs edan fick jag ta av mig tjocktröjan.
Efter det fick jag väga mig och mäta mig.
Sedan ställde jag mig redo vid stången för att lyfta.
Och det var inte vilken konst som helst det där inte!
Man skulle ha ryggen och armarna raka och böja knänen så man lyfter med benen.
Så stod man där och tyckte att man såg riktigt korkad ut
och så säger hon att jag ska ner med rumpan och upp med bröstet också!
Det var ett rent styrketest bara att stå så!
Sen skulle man lyfta explosivt och snabbt.
Och ju snabbare man lyfte desto tyngre blev det.
Jag fick 5/9 på styrketestet.
Sen fick jag ta Mappen och lägga den i Lådan och sätta mig och vänta i Väntsalen.
Efter inte alls så lång stund kom psykologen och ropade upp mitt namn.
Hon och jag satt oss ner och pratade om lite allt möjligt.
Främst om hur jag har det socialt och i skolan och sånt.
Faktiskt bara om sånt när jag tänker efter...
Jag fick konstiga frågor och lite sånt, men även detta tyckte jag var rätt kul faktiskt : )
Men man märkte att frågorna var om hur jag skulle vara lämlig att göra lumpen
och hur de hemma skulle klara av om jag gjorde lumpen.
Psykologen gjorde en bedömning efteråt om hur jag skulle klara av att göra lumpen
och hur jag skulle klara av att leda en grupp.
Hon sa sedan att jag låg normalt till.
Så var alla testerna som skulle pågå under Dag 1 klara.
Nu fick jag ta Mappen och gå två våningar ner till krutkärringen i receptionen och lämna den där.
Hon sa då till mig att jag skulle gå allra högst upp (upp för alla trappor alltså) och så skulle vi få information där.
När jag hade satt min fot på det sista (och översta) trappsteget möttes jag av många trötta blickar
som genast vändes tillbaka när de såg att det bara var en till som hade blivit klar.
På golvet i hela golvet satt mönstrare lutade mot väggen och väntade på att informatören skulle komma.
Utan att tänka mig för så mycket satte jag mig också där det fanns en ledig plats och väntade.
Efter ett litet tag kom jag på att de kanske väntade på något annat,
så jag tänkte att det var bäst att fråga någon vad vi väntade på.
Han sa att det skulle komma någon och informera oss om övernattning och sånt.
Då sa jag att jag kunde passa på att gå på toa så länge, vilket jag också gjorde.
Men när jag kom ut möttes jag av en konstig blick.
Hela korridoren var helt tom på folk.
Så såg jag några som lunkade förbi bärandes på sängkläder och frågade vart alla hade tagit vägen.
Då hade vi visst fått tillgång till våra rum.
Jag frågade en kille som jag lite lätt kände igen om jag kunde sova med han eller om det var fullt i hans rum,
det var fullt i hans rum.
Så såg jag en annan kille och tänkte att det är väl lika bra att fråga första bästa.
Hans rum hade plats för två till, en kille mer skule också sova där.
Sjysst av honom tänkte jag och gick in med mina grejjer (som jag hade hämtat upp från skåpet nere) i rummet.
Är det inte lustigt att just den killen som var där inne går i samma skola som jag
och läser trafikkunskap som individuellt val med mig!
Visserligen har vi aldrig ens hälsat förut men det är skönt att ha ett ansikte man känne rigen sen tidigare där.
Så bäddade vi våra sängar och satt oss och kallpratade lite lätt med varandra.
Nu var vi fria att göra vad vi ville fram till nästa morgon och klockan var nu runt 16.00.
Vad gör man då?
"Är det någon som har en kortlek?" frågade jag.
Men dessvärre hade ingen utav mina rumskamrater det.
En pizzeria låg inte alls långt ifrån där vi var.
Vi hade fått en slags kupong på dagens lunch där, så alla andra hade gått dit och käkat redan.
Men jag kände att om man skulle käka den här tiden på dygnet
så skulle man ju hinna bli hungrig igen innan man skulle gå och lägga sig.
Så jag föreslog för mina nyblivna vänner att vi skulle vänta lite.
Så vi gick och kikade runt lite grann där vi bodde så länge.
Då träffade vi på två killar till som också hade tänkt tanken att man inte skulle äta redan.
Men den ena av dem hade sett att det fanns en affär nästan bredvid pizzerian
och kom med förslaget att vi kunde gå dit och köpa något att käka senare under kvällen.
Vilket vi andra tyckte var en bra idé.
så vi gick till affären och köpte det vi ville ha.
Sen gick vi och åt på pizzerian.
Där snackade vi hej vilt om lite allt möjligt.
Men när de kom in på datorspel som World Of Warcraft och allt vad de prata om satt jag mest tyst,
eftersom jag inte vet ett piss om spelen : P
Sedan gick vi tillbaka till "mönstringslokalen".
Änu en gång frågade jag om det var någon som hade en kortlek,
i hopp om att någon av de andra två killarna skule ha det.
Den ena av dessa två killar, som hade allt från kompass till strong i sina jackfickor, hade inte så överraskande det : D
Då var kvällen säkrad.
Men vilka kortspel kan man spela på 5 personer?
Vi funderade lite så sa den ena utav oss att vi kunde spela "neger och president"
(du får verkligen ursäkta det rasistiska namnet käre bloggläsare men spelet heter faktiskt så).
Vilket vi andra, som inte var helt haj på hur spelet fungerade, tyckte lät som en mycket god idé.
Så vi satte igång och spelade.
Vinnarinstinkter och skratt avlösta varandra.
Vi hade riktigt roligt och vi satt och spelade i 4 timmar innan vi tyckte att det blev dags att avsluta och gå och lägga sig.
Mina två rumskamrater och jag gick bort mot vårat rum och lämnade kvar våra två nyblivna vänner i deras egna rum.
Det borstades tänder och kröps ner i sängar så det stod härliga till!
Men så låg vi äntligen där vi skulle allihopa och vi sa det att det vore bättre om vi sov istället för att ligga och prata.
Men det dröjjde riktigt länge innan jag somnade.
På morgonen dagen efter visade det sig att mina två rumskamrater också hade tagit lång tid på sig att somna.
Vi kanske var nervösa, eller så kanske det var ovant att sova i samma rum som två nya människor.
Men nu var det iallafal Dag 2 och dags för frukost!
Våra två kortkamrater hade inte dykt upp än och dök inte upp förrän vi hade ätit klart.
Medan de åt spelade vi lite mer kort = )
Så var det dags för nya tester.
Först fick vi gå ner och hämta den oerhört viktiga Mappen, lägga den i Lådan och sätta sig i Väntrummet.
Men den här dagen behövde jag knappt vänta någonting alls för ganska snart kom en sjuksköterska och ropade upp mitt namn.
Hon bad mig att klä av mig till kalsingarna för att hon ville titta på mina fötter och på min rygg.
Sedan fick jag klä på mig.
Sedan tog hon blodtryck och EKG, vilket altihop var godkändt.
Efter det fick jag gå och sätta mig i Väntrummet igen.
Där träffade jag på mina kortkamrater som satt och snackade.
Jag frågade den ena hur det hade gått för honom och han sa att han var tvungen att åka hem.
Jag var inte beredd på det svaret och såg nog hyfsat dum ut i några sekunder innan jag frågade varför.
Han berättade att han hade nedsatt hörsel på ena örat och fick därför inte göra lumpen.
Medan en massa tankar fladdrade förbi i mitt huvud hörde jag mitt namn ropas upp av en man.
Jag reste mig och gick fram til honom och hälsade.
Han sa att nu skulle jag få göra den lättaste grejjen utav alla sakerna jag gjort hittills.
Jag satt mig på en stol framför en kamera och ansträngde mig till att se hyfsat normal ut medan han tog kort.
Sedan fick jag skriva min autograf,
fast det var inte till något fan eller så
utan det var snarare så att om jag ska göra lumpen
så kommer den bilden och den autografen att vara som en slags ID-handling.
När jag såg bilden på han plattskärm kände jag en känsla inom mig
vad häftigt det hade varit att bära uniform och ha den bilden hängandes någonstans på mig.
Det var ungefär här som mina tankar började vandra åt att jag kanske faktiskt skulle vilja göra lumpen.
Sedan fick jag sätta mig i Väntrummet igen och "vänta"
(om man nu kan kala någon minut för att vänta) på att någon skulle ropa upp mit namn.
In kom en vithårig man som visade sig vara en överläkare med kraftigt handslag.
Han och jag gick ännu en gång igenom min hälsodeklaration.
Också han hakade upp sig på en sak.
Men den här gången var det inte knät som togs upp.
Det var att jag en gång i högstadiet svullnade upp under ena underkäksbenet.
Anledningen till det var för att jag dagen innan hade jag tryckt i mig en hel påse med cashewnötter,
utan att dricka något till.
Överläkaren satt och funderade och såg mycket bekymrad ut, nästan som att han tänkte
"hur ska jag nu säga det här så han inte tar illa upp?".
Då kände jag att jag verkligen inte ville bli tvungen att åka hem bara för den sakens skull.
Aldrig i livet! Inte när jag vet att det inte är någon fara.
Visst kan jag förstå hans oro eftersom man blir tvungen att äta det man får ute i fält och måste därför också tåla allt.
Men jag försvarade mig och försäkrade honom om att det absolut inte var någon som helst fara och jag var inte allergisk.
Som tur var gick han till slut med på det och jag fick fortsätta dagen.
När det var klart var det äntligen dags för testet som jag hade sett mest fram emot: Konditionstestet!
Man ska cykla på en motionscykel så länge man orkar.
Alltså pumpa tills sista svettdroppen och sånt gillar jag = )
Så jag gick och bytte om och satte mig i Väntrummet och väntade på att de skulle ropa upp mitt namn.
Vilket som vanligt gick väldigt fort.
Så kom jag in i "cyklingssalen" och kände att det här skulle bli riktigt kul.
En man stod där inne och gav mig viktiga instruktioner om hur det låg till och allt sånt.
Framför mig på motionscykeln fanns en slags mätare med 9 sträck.
De olika sträcken lyste beroende på hur hårt jag trampade.
Precis som en hastighetsmätare i en bil, fast med sträck istället för en mätarsticka.
Man skulle trampa i en jämn takt och helst ligga på de två gröna strecken i mitten.
Det gjorde inte så mycket om man låg ett sträck upp eller ner.
Men om man trampade för hårt så att man låg långt till höger om mitten så blev det genast jobbigare att trampa
och man skulle inte orka trampa så länge till.
Om man däremot trampade för löst och hamnade på det röda strecket allra längst till vänster
så hade man 8 sekunder på sig att ta sig därifrån, annars fick man packa ihop sina grejjer och åka hem direkt.
Detta var mycket stressande att veta och tänka på hela tiden.
Även under uppvärmningen, som var på 5 minuter, gällde detta.
Så man var tvungen att trampa på som sjutton så man kom ifrån Det Röda Strecket.
Det bästa man kunde få på konditionstestet var 9/9 och jag kände att jag måste komma över 5/9 iallafall.
Annars skulle jag bli riktigt besviken på mig själv.
Så var uppvärmningen slut och efter väldigt mycket trampande och trevande hade man äntligen ett hyfsat jämnt tempo.
Efter att ha trampat på ett bra tag, tyckte jag, kände jag att nu måste jag ändå ligga rätt bra till.
Så säger han som har koll på mätaren att jag hade en minut kvar till 3/9.
Det kändes tungt.
Men jag trampade på och försökte hålla ut så länge jag orkade.
Men så plötsligt såg jag hur mätaren gick mer och mer mot det röda strecket till vänster
och jag kände att den här gången skulle jag inte orka få bort mätaren därifrån.
Så jag sa att jag inte pallade mer och testet var avslutat.
Jag fick 6/9 vilket kändes helt okej ändå.
Jag fick fortsätta att trampa lite inan jag klev av med lite skakiga ben.
Sen gick jag ner till skåpet i våningen längst ner för att hämta mina grejjer så att jag kunde duscha.
Där nere träffade jag på några av mina kortkamrater.
Den ena av dem berättade för mig att inte han heller fick göra lumpen, han hade varit med i brottsregistret.
Det syntes lång väg på honom att han blev besviken och han hade gärna gjort lumpen.
De var påväg att gå och käka lunch på pizzerian för att sedan fara iväg hemåt.
Jag tog farväl av dem och tackade för mig och tassade uppåt mot tredje våningen iklädd endast en handduk.
Så tog jag mig en dusch och passade på att stretcha lite.
Man var ganska så mör i kroppen efter det där testet.
När jag hade duschat klart och klätt på mig igen tog jag Mappen, lade den i Lådan...... Ja... du kanske förstår resten numera, käre bloggläsare : )
Ganska snart igen kom den sista att ropa upp mitt namn inför en väntande folkmassa denna dagen.
Det var den av alla jag varit hos hittills som jag kände mig mest avslappnad hos.
Han och jag skulle bestämma vilken befattning som skulle passa mig bäst om jag skulle göra lumpen.
När vi gick där och pratade kände jag att detta vill jag kanske faktiskt göra.
När han tittade i min Mapp och såg alla testresultat och grejjer jag har gjort de 2 dagarna jag varit här nere
såg han upp på mig och sa "Jasså är det Mister Medel-Svensson som går här? Fast lite friskare".
Det kändes bra att höra.
Att jag låg normalt till.
Vi pratade faktiskt om en del saker som inte hade något alls med lumpen att göra inne på hans kontor
och han sa till mig att han ser direkt att det skulle bli en bra soldat av mig.
Det kändes också bra att höra : )
Han gav mig en lapp med 3 olika befattningar.
Det fanns en dator utanför där jag fick kolla och läsa om varje befattning och vad de innebar
och så fick jag sätta en etta framför den jag helst ville göra, en tvåa framför den jag näst helst ville göra osv.
När jag stod där vid datorn kände jag att inom de närmsat 5 minutrarna skule jag göra det mest avgörande valet i mitt liv.
När jag läste om de olika befattningar kände jag att detta var en sak som jag bara inte fick missa.
Jag bestämde mig då för att jag vill göra lumpen!
När jag gick tillbaka in till mannen igen gav jag honom lappen med befattningar och siffror på.
Han sa att det blir mest troligt att jag får befattningen som jag hade satt en trean framför
eftersom att konkurrensen var så hög på de andra två befattningarna.
Men när han förklarade lite närmare vad den befattningen innebar kändes det inte så dumt att få vara det.
När jag gick ut därifrån var jag helt klar med mönstringen.
Allt jag skulle göra nu var att hämta mina grejjer i skåpet
och lämna tillbaka Mappen, hänglåset och nyckeln till krutkärringen i "receptionen".
Så fick jag en matkupong till och gick till pizzerian för att beställa in dagens.
Jag kände på vägen til pizzerian att jag verkligen inte vill gå miste om att få göra lumpen.
Jag får bara en chans att göra det i livet.
När jag åt spaghetti och köttfärssås var jag väldigt uppe i varv och hade mycket svårt att slappna av.
Eftersom att jag hade slutat så mycket tidigare än vad jag hade räknat med fick jag ringa till SJ och boka om min biljett.
Jag fick också höra av mig till den kompisen som så vänligt erbjudit mig skjuts hem till mitt älskade Bäsna
från Borlänges tågstation, hon skulle nämligen till min och brorsans fest också så det had eju passat sig bra.
Men nu fick jag säga att jag åkte med brorsan istället.
När jag skule ta roslagsbanan mot vart jag nu gick av träffade jag på min ena kortkamrat.
Så han och jag hade sällskap ända till tågcentralen i Stockholm.
Där träffade vi också två andra kortkamrater.
Vi snackade lite och hjälpte varandra med att lösa ut ombokade biljetter.
Sedan tog jag farväl av dem för sista gången, eftersom mitt tåg skulle åka hyfsat snart.
Det var en härlig syn att se mitt tåg stå vid stationen redan när jag kom dit och att se skylten som lyste "Borlänge C".
Jag klev på tåget och letade efter min ombokade plats.
Men den fanns inte!
Säte nummer 37 fanns inte i tåget så jag satt mig på ett annat säte ändå
och hoppades på att ingen hade bokat den platsen.
Först när jag satt mig på tåget kunde jag börja slappna av på riktigt och John Lennon höll mig sällskap änu en gång.
Men efter ett tag fick han ont i halsen så The Rolling Stones hoppade in istället och höll mig sällskap den sista biten.
Det var skönt att komma hem när jag väl hade gjort det.
Nu återstod bara en lång väntan på att festsuget folk som skulle komma till festen,
som för övrigt visade sig skulle bli otroligt lyckad!
Men jag vet inte hur många gånger jag fick berätta om mönstringen!

Nu är jag äntligen klar!
En stor applåd för dig käre bloggläsare som orkat dig ända ner hit!


Det var allt från mig!


Peace

RSS 2.0