barca

Idag var inte vilken dag som helst.
Idag var det crusing upe i Rättvik.
Massor av veteranbilar och tyvärr förekom det "vanliga" bilar också.
Det var en riktigt trevlig vistelse.
Vädret var helt kanon hela tiden och sällskapet var det inget fel på : )
Så det kunde inte ha blivit så mycket bättre.
Visst hade det varit roligt om inte min sötnos hade tvingats jobba just denna vecka
men så kan det vara
och det är inget att gräva ner sig för tycker jag.
Det var jag och mor och far som satt i bilkön påväg in i Rättvik.
Vi gick omkring där en stund och kikade på bilar och annat skoj
tills vi slog oss ner på en solig plats alldeles vid crusingtåget.
Det var då som jag var på mitt första bröllop!
Finklädd som jag var i mina skjorts och trasiga (men sköna!) skor.
Det var två personer som valde att vigas mitt under crusingen
och sedan crusa iväg i sin egna veteranare.
Jag tippar på att de båda gillar crusing och Classic Car Week.
Senare ringde en vän som precis kommit till Rättvik
med en annan gammal vän som jag inte har träffat på två år.
Och efter mycket om och men lyckades vi träffas på mitt i vimlet av bilintresserade.
Efter att vi pratat ett bra tag om både det ena och det andra
ringde vi en annan vän som jag visste var i Rättvik också.
Denna vännen träffade jag i söndags och innan dess hade jag inte träffat henne på ett år.
Så när den ena vännen var tvungen att ta tåget hem
fortsatte jag och den andra vännen färden mot den tredje vännen.
Efter att vi hade hittat henne och suttit där och pratat ett tag
var det dags för oss allihop att dra oss.
Så vi tog farväl och gick åt varsitt håll.
Fast kvällen hade varit riktigt bra och det hade varit toppenväder
så kändes det lite bittert när jag gick med ryggen mot samhället istället för tvärtom.
Helst av allt hade jag gått mot en husvagn som stod väl placerad på Rättvikscampingen.
Men det får väl vänta antar jag.

Det var allt från mig!

Peace

"Ja...
Du som känner mig väl och vet att det är Classic Car Week just nu,
kanske undrar vad i helvete jag gör hemma?
Jag ska erkänna en sak... Det undrar jag med faktiskt."

För ganska precis ett år sedan inledde jag ett annat blogginlägg med de väl valda orden.
Det lustiga med det hela är att jag skulle kunna inleda detta blogginlägg med exakt samma väl valda ord.
För just nu ligger inte jag i våran husvagn i Rättvik sussar sött,
utan jag sitter här hemma vid datorn och skriver dessa ord istället.
Fast jag har badat två gånger idag och gått oerhört lättklätt, så luktar jag svett.
Men ändå ska jag inte klaga.
Det är värme och Classic Car Week jag har längtat efter.
Fast jag hade tänkt mig allt på ett annat sätt.
Men som sagt ska jag inte klaga utan jag ska försöka att göra det bästa av situationen.
Det är ju ett givet tillfälle att snacka ihop sig med kompisar om att åka till Rättvik och träffas.
Och värmen har gjort så att jag inte är en sådan badkruka som jag varit detta år.
Så allting är riktigt bra ändå.
Det gäller bara att se de bra sakerna i allting : )

Igår jobbade jag min sista dag den här sommaren
och fast det känns konstigt att aldrig mer åka till resturangen och diska,
så var det rätt så skönt att åka därifrån.
Den ända haken är att nu har jag och min sötnos blivit tvungna att skiljas ifrån varandra en hel vecka.
Nu kanske du, min käre bloggläsare, tycker att jag bara är löjlig för en vecka går ju i ett nafs.
Men nu är det så att jag och min sötnos har träffats konstant i stort sett hela sommaren
och när man då plötsligt inte kan vända sig mot ett visst håll och se in i ett par ögon som säger:
"Hej! Jag bryr mej om dej och älskar dej för den du är. Du kan alltid känna dej trygg hos mej
och du behöver inte oroa dej för att inte kunna vara dej själv hos mej, för jag älskar dej."
Eller inte kan lägga sig ner och mysa med en person som älskar en och verkligen visar det så man känner det.
Då känns allting ganska konstigt.
Mitt skydd för ryggen är inte längre där.
Min klippa i stormen är tvungen att vara någon annanstans.
Då känner man sig inte lika lugn och avslappnad som när hon är där.
När hon ligger bredvid mig och ropar att hon älskar mig med hela sitt kroppsspråk.
När jag kan rulla in mig i hennes famn och blunda... njuta... leva...
Det är när jag är med henne som jag är som lykligast.
Därför får du, käre bloggläsare, ha förståelse för att denna vecka kommer att bli väldigt lång.

Det var alt från mig!

Peace

Hej på dig, käre bloggläsare!
Du som konstigt nog fortfarande läser det jag skriver måste ha upptäckt
att jag inte har skrivit här på ett bra tag nu.
Det är så att jag har haft en hel del för mig på sistone
och har inte haft tillgång till varken någon dator
eller lugn och ro.
Men det behöver inte betyda att jag har haft tråkigt!
Visst har det varit mycket jobb men då jag jobbar tillsammans med min sötnos
så har jag fått umgåts med henne ett riktigt brqa tag nu.
Och det är aldrig fel : )

Om jag skulle ha en magisk bok
där jag skulle få sätta in 10 ovärderliga ögonblick från mitt liv
så skulle jag numera bara ha kvar 9 ögonblick kvar.
När jag sitter och skriver detta var det 6 dagar sedan som mitt ovärderliga ögonblick var.
Du som känner mig väl vet att jag har lyssnat på Svenne-Rubins i hela mitt liv.
Du som känner mig ännu bättre vet att jag bara har sett dem spela en gång live och då var jag riktigt liten.
Men nu har det blivit ändring på det för i lördags såg jag Svenne-Rubins i Dala-Floda!!
Då kanske du, käre bloggläsare tänker:
 "Ja det är väl kanske kul att se sitt favoritband spela,
men skulle man kalla det ett utav sina tio ovärderliga ögonblick?"
Spelningen var helt underbar att se
men det var inte den som jag skulle räkna som ett sådant ögonblick
utan det var efteråt när jag såg ingen mindre än Sven Rubin,
sångaren och låtskrivaren i bandet!
Jag tänkte att den här chansen får jag aldrig igen.
Berusad av stämningen snyggade jag till min skjorta
och gick fram till min stora idol.
Det stod ett fåtal personer där och ville ha autografer
men det var inte av något intresse för mig.
Jag ville bara berätta för honom hur otroligt bra jag tycker att han är
och att jag har lyssna på honom i hela mitt liv.
Det fick jag också göra. Jag gav honom också två kramar och så fivk jag trycka hans hand.
Jag ska avslöja att det inte var långt ifrån tårar när jag gick för att möta min sötnos och mina vänner.
Jag kommer aldrig att glömma det.

Det var allt från mig!

Peace