barca

Dagar som den idag får det gärna bli fler av.
Förutom att jag gick upp så tidigt då...
Fast jag har upptäckt att det har sin charm att gå upp tidigt också.
Man hinner med så mycket mer och det känns inte som att man missar halva dagen.
Men just när man ligger där i den varma, goa mysiga sängen
så känns det inte som årets bästa idé att gå upp.
Men jag tog mig ur sängen iallafall.
Jag skulle nämligen åka till Djurås för att hoppa på ett tåg som skulle fe sig av mot Rättvik.
Vilket jag lyckades riktigt bra med tycker jag ändå,
jag kom ju fram hel och hållen.
Men resan från resecentrum till skolan kändes lite annorlunda.
Solen värmde min rygg ordentligt medan resten av kroppen, som var i skuggan,
kändes väldigt kall då det blåste kalla vindar.
Det kändes ungefär lite grann som det borde göra på månen,
fast där givetvis många miljoner gånger värre än det var för mig.
Anledningen till att jag skulle till skolan var för att jag hade tänkt
skriva klart den där förbaskade projektarbetsrapporten.
Senast jag försökte tog denmusten ur mig ordentligt
och jag blev tvungen att bryta efter inte så lång stund.
Men nu hade jag bestämt mig för att ta tjuren i hornen
och göra klart rapporten så jag slipper skiten sen.

Efter ungefär en timme kom det in en mycket vacker person i bibliotekets datasal där jag satt.
Ett glatt hej hörde jag och en puss av henne fick jag.
Du kan vara lugn, käre bloggläsare, det var nämligen min vackra sötnos.
Även fast det var bara två dagar sedan vi sågs sist så hade jag saknat henne väldigt mycket
och det var helt underbart att få träffa henne igen.
Du förstår, käre bloggläsare, jag älskar verkligen den här kvinnan
och jag hoppas på att få älska henne i resten av mitt liv här på jorden.
Medan jag sparade det jag hade hunnit skriva hittills pratade vi om allt möjligt
som hade hänt de närmsta dagarna vi varit ifrån varandra.
Sedan gick vi mot matsalen i skolan för att avnjuta våran lunch.
Det blev, som min sötnos så fint uttryckte det; en lunchdate.
Jag har faktiskt aldrig förut varit på en date.
Och detta liknade nog inte de flesta andra dejter då vi busade,
snodde saker av varandra, bråkade och hade oss.
Man kan kort säga att vi hade saknat varandra.
Sedan när vi skulle skiljas så kändes det nästan precis som i början av vårat förhållande
när man verkligen inte ville att den andra skulle gå åt motsatt håll.
Det var riktigt jobbigt att skiljas och vi tittade länge efter varandra.
Det måste vara våren som är på gång nu säger jag bara.
Visst jag hade lätta vårkänslor redan innan jul någon gång
när solen stack fram ovanligt mycket för att vara den årstiden
och lite av snön smällte till och med bort!
Men den här gången kan jag nästan svära på att det är vår på väg :  )

Jag tycker mycket om våren och jag tycker mycket om sommaren.
Allting blir mycket lättare då och man slipper ha en massa kläder på sig.
Men hur kan det komma sig att man blir så uppåt av att solen lyser extra mycket och att snön smälter?
Jag menar vårkänslor måste ju vara något fenomen av något slag eftersom att nästan alla påverkas och blir glada.
Finns det någon där ute som rent av vet vad som händer och varför det händer?
Kanske du vet, käre bloggläsare?
Lämna då en kommentar och försök att förklara.
Eller om du har en teori om hur det kan tänkas att våra så får du gärna lämna en sådan också :  )
Jag skulle tippa på att det har med något primitivt långt tillbaka att göra.
Kanske att det finns så mycket mer mat och det blir lättare att leva.
Och så borde väl Homo sapiens någon gång för längesedan, liksom djuren,
parat sig under våren.
Vilket skulle kunna förklara dessa kärlekar som brukar dyka upp lagomt till snön har smällt bort.
Men detta är bara teorier från min sida.

Efter att vi skiljts åt gick jag tillbaka till bibliotekets datasal för att fortsätta med min rapportskrivning.
Ungefär 3 timmar senare blev jag äntligen klar med rapporten.
Så nu har jag inget mer att bekymra mig om vad det gäller projektarbete.
Fast jag räknar nästan med att få tillbaka rapporten för att göra om vissa små fel.
När jag hade blivit klar tog jag mina grejjer och gick till den ena gymnastiksalen
för att spela innebandy med några djurtvåor som jag har börjat att bekanta mig med.
De håller på och övar inför den årliga innebandyturneringen som snart ska äga rum.
Det märktes ganska snart att det var ett tag sedan som jag tränat.
Efter bara 20 minuter tog vi en paus.
Sedan flöt det på hyfsat och fler och fler folk ramlade in.
Till slut var vi riktigt många faktiskt och hårdkörning var det som gällde.
Jag var helt slut när jag var klar och mina stackars fötter ömmar än.
Jag vet inte vad det är med mina fötter men jag får blåsor på trampdynorna när jag spelar innebandy.
Senast jag spelade var det förståeligt då jag inte hade några skor med mig så jag spelade barfota.
Men idag berodde det kanske bara på att jag var otränad.
Men kul hade vi iallafall och det känns skönt att komma igång och röra lite på sig ibland.

När jag satt och väntade på tåget hem kom en äldre man fram till mig och började att prata med mig.
Jag måste säga att han var duktig på engelska för att vara så gammal.
Jag är van vid att de flesta äldre endast talar svenska.
Men denna man talade flytande engelska med mig så jag antog att han inte var härifrån.
På tåget fortsatte vi våran konversation då han undrade vad jag studerade för något.
Men när konduktören kom för att ta bljetterna började han att tala svenska med henne!
Gissa om jag blev förvånad och faktiskt kände mig lite dum.
Men det var skönt att få öva lite på engelskan och känna att man fortfarande kan den hyfsat.
Resten av resan talade vi svenska,
men att han var från Sverige gjorde det mer imponerande att han var så duktig på engelska.
Tänk vad mycket det är som man inte vet här i världen :  )



Det avr allt från mig!



Peace