barca

Idag var jag ledig från skolan.
Anledningen var att jag var på begravningen av min gamla klasskompis, barndomsvän och granne
som jag nämnde i det här inlägget.

När overkliga saker hände omkring mig har jag svårt att inse vad som har hänt.
Därför kändes det som en slags lättnad när jag satt inne i kyrkan med kistan där framme,
tända ljus, blommbuketter och en bild på honom stod bredvid på ett litet bord.
Då kände jag hur det tog inom mig.
Och när en duktig musikant från älskade Bäsna spelade den här låten ensam,
på en aukustisk gitarr kunde jag inte hålla tårarna inne.
När jag såg mig omkring, där jag satt bland gamla klasskompisar,
såg jag en massa ansikten som jag inte sett på länge.
Att det ska krävas något sådant här för att träffa alla igen...
Bland de värsta att se var en gammal vän till mig som jag umgicks mycket med i mellanstadiet och högstadiet.
Han och Simon var mycket med varandra som jag förstod det och han hade tagit förlusten mycket hårt.
Han var en av de 6 unga killarna som bar ut kistan till gravplatsen där Simon nu och för alltid vilar.
Han vilar nu i samma grav som hans fader, som dog på samma sätt när Simon var bara 2 år gammal.

Det kändes väldigt rätt att sitta i kyrkan och ta ett farväl av en kille som inte fick den hjälpen han desperat sökte.
Förstå mig inte fel, käre bloggläsare,
det kändes inte rätt att det var han som låg där.
Utan det kändes rätt att vara där för att hedra honom och livet han har levt och delat med många andra.
Det kändes rätt att visa att det här var något som har berört mig och att jag bryr mig.
Det kändes rätt att vara bland många gamla kompisar
och krama om alla människor som jag kände igen.
Men det som är så hemskt är att nu fortsätter mitt liv som vanligt igen.
Det här var bara en av de alla depåer i livet som jag har stött på och kommer att stöta på.
Men för hans familj och för hans närmare vänner kommer inte livet att bli som vanligt igen, nånsin.
Självklart har det som har hänt berört mig och det kommer att vara en sak som jag kommer att tänka tillbaka på.
Men de kommer att leva i så mycket mer smärta en den lilla smärtan som jag inte ens har kännt.
De kommer att leva i detta helvete med obesvarade frågor och ogenomträngliga smärta.
Men hur mycket jag än kommer att skriva och känna just nu,
så kommer det inte att påverka nånting att jag kommer att skratta, kanske redan imorgon.
Visst ska man gå vidare i livet men det känns så illa att jag ska ha det så bra och må så bra
när de har drabbats av så mycket ont.
Jag vet inte om det bara är jag eller om alla har så lätt att gå vidare?
Men jag blir så rädd när det är så.
Jag blir rädd för människan och främst för mig själv.
Hur kan jag vara så oberörd trots det som har hänt?
Är det så att så länge det inte drabbar en själv tillräckligt mycket så bryr man sig inte så mycket?
Men självklart så är väl det en slags överlevnadsgrej.
Man skulle inte klara sig länge om man skulle ta varje död jättehårt.
Men man kan väl ha en viss medkänsla ett tag iallafall.

Det var en imponerande syn att se när alla sörjande gick i ett stort tåg från kyrkan till gravplatsen.
Alla var där för en och samma anledning.
De var alla där för att hedra Simon.
För att ta ett sista farväl av honom, vilket vi alla fick göra vid gravplatsen.
Var och en fick gå fram och säga något sista ord och kasta ner sin blomma
till den vita kistan som låg djupt ner i marken.

9D kommer nu aldrig mer kunna återförenas på riktigt igen.

Farväl Simon och vila i frid och harmoni.