barca

Igår förmiddag fick jag tillbaka min plånbok!
Vilken otrolig lättnad måste jag säga.
Dagen innan ringde jag tills jag inte orkade se en telefon längre kändes det som.
Först ringde jag till dalatrafik och frågade om de hade hittat plånboken,
De hade inte hittat något plånbok och han jag pratade med kände igen mig från då jag ringde dagen innan
och frågade om samma sak, med samma resultat.
Jag ringde också ett annat nummer som jag ringde till dagen, också det med samma resultat.
Jag började bli mer och mer förtvivlad och desperat eftersom att jag snart ska göra halkan
och då behöver jag en giltig ID-handling.
Visst har jag ju ett pass hemma i mitt älskade Bäsna,
men eftersom att jag inte visste om det hade gått ut eller inte så var inte det ett säkert kort att lita på.
Så när jag fick ett oönskat svar även här frågade jag om det fanns någon annanstans jag kunde ringa?
Personen på andra sidan luren sa att jag kunde ju ringa till polisen och höra om de har fått in någon plånbok.
Jag misstänkte att jag inte skulle ringa nödnumret 112 för att fråga om någon har lämnat in min plånbok,
så jag kikade i telefonkatalogen och hittade ett nummer.
När jag kommit fram till en person kopplades jag vidare till en mycket trevlig och förstående herre.
Han hjälpte verkligen till och han tipsade mig om att jag skulle spärra mitt personnummer
så att ingen skulle ta kredit på mitt ID-kort och räkningen skulle skickas till mig.
Så berättade jag om mitt problem med att jag inte visste om mitt pass hade gått ut eller inte.
Då berättade han att han kunde kolla det med sin dator, vilket han också gjorde.
Han kom med den dåliga nyheten att mitt pass hade gått ut i september år 2008.
"Då hade vi plötsligt en helt annan situation" sa jag medan förtvivlan steg.
Så jag tackade honom för all hjälp jag hade fått och ringde och spärrade mitt personnummer och mitt bankkort.
Senare på kvällen såg jag och min sötnos en film vi velat se ett tag och sen kröp vi till sängs.
Vi kunde vara uppe lite extra länge eftersom vi hade sovmorgon dagen efter båda två.
Redan på morgonen när vi precis hade vaknat började jag att tänka på den borttappade plånboken
och oroade mig över hur det skulle gå med ID-hanlingarna.
När vi hade ätit frukost ringde til de i Mora som har hand om borttappade saker på bussar.
Det kändes som att jag hade börjat med samma hälsningsfras över 100 gånger när jag ännu en gång sa:
"Tjenare! mitt namn är ******** och jag har tappat en plånbok på en buss".
Men istället för att höra "Nej tyvärr vi har inte fått in någon",
så fick jag istället svaret "Ja en silvrig?" och så sa han mitt för- och andranamn.
Då kände jag hur en otroligt tung sten föll från mitt bröst.
Ja det var nästan så att jag fick glädjetårar i ögonen.
Jag sa att jag skulle åka förbi någon gång för att hämta upp den
(inte så lätt att säga att man kan hämta något när man inte har körkort!).
När min sötnos såg leendet på mina läppar när jag gick tillbaka till köket där hon satt,
förstod hon direkt att de hade hittat plånboken.
Senare skjutsade hon mig till bussdépån i Mora för att hämta pluskan.
Det var dock lite lustigt när jag kom in där och en man som jobbade där gick förbi
och hälsade på mig med mitt namn och så gav han mig plånboken.
Jag tänkte det "tänk om det inte hade varit min plånbok utan jag bara var väldigt lik den som ägde plånboken,
då hade jag ju hur lätt som helst kunnat tagit emot den och gått bara".
Eftersom att de inte gjorde någon närmare koll.
Men jag fick ju tillbaka min plånbok så jag är nöjd.
Nu gäller det bara att häva alla spärrningar så att jag kan använda mitt kontonummer och mitt ID-kort precis som jag vill.
=  )


Det var allt från mig!



Peace