barca

Jag har blivit lurad av tiden änu en gång!
Andra gången det här året och båda gångerna handlade det om att ställa om klockan.
Senast var i våras när vi skulle ställa om till sommartid
och det kan du läsa om här.
Denna gånen var det inte bara jag som blev spelad ett spratt utan också
mina kära projektarbetsvän och hans stackars mamma.
Just denna helg har jag sovit hemma hos min käre projektarbetsvän
och vi har hållit på lite med jurt projektarbetet.
Jag är faktiskt inte säker på om jag har avslöjat här vad vi håller på med eller inte,
så för säkerhetens skull gör jag det nu.
Vi ska nämligen försöka att göra en naturfilm.
Därför försöker vi komma ut och filma både det ena och det andra.
Så denna helg har vi varit ute i naturen och filmat.
Men på söndagen (igår) när jag skulle åka hem till mitt älskade Bäsna blev det en viss problematik.
Jag hade kikat i en buss/tågtidtabell och ringt och hört med min kära moder
och tillsammans kom vi fram till att tåget som gick 15.11 skulle passa alldeles utmärkt.
Eftersom att vi åt bara en kvart innan tåget skulle gå blev vi lite lätt sena till tåget.
Det var min käre projektarbetsväns mamma som skjutsade mig.
Trots förseningen kom vi fram i en perfekt tid, nämligen 15.10.
Jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa vänta så länge på tåget.
Men det var något mystiskt över hela perongen.
Jag vet inte om det var de skumma kajorna som gick runt med luriga blickar
och letade efter någon liten matbit som någon råkat tappa,
eller om det var att det inte var en enda människa på perongen.
Leksands järnvägstation är ökänd för att mycket folk brukar kliva på tåget
och därför fann jag det mycket underligt att just idag när jag för en gångs skulle hoppa på här var det heldött.
Tur för min del stannade min käre projektarbetsväns mamma också kvar
och ännu mer tur för mig var det när hon föreslog att hon skulle skjutsa hem mig.
Det tog ett tag innna jag förstod att hon menade hem till Bäsna och började kräva att få ge henne bensinpengar.
Men vänligt sinnad som hon är ville hon inte ta emot några pengar utan sa bara lugnt att en gång gick bra.
Eftersom att jag inte hade några pengar på min mobil för tillfället
och hon hade råkat glömma sin hemma lyckades vi inte höra av oss till någon för att avslöja våra planer,
förrän vi kom hem till mig och jag rusade direkt till telefonen för att ringa min kära mor.
Jag förväntade mig att höra en lätt irriterad mor som hade stått och väntat på perongen i Borlänge helt i onöden.
Men förvånande nog hördes en lugn och vänlig röst som berättade att hon var och hälsade på kära gamla mormor
och inte alls hade åkt till perongen än.
Med en lättad suck tänkte jag att hon kanske inte hade åkt till perongen än
utan råkat stanna kvar hos min kära gamla mormor lite längre än väntat.
Men så tittade jag på klockan och såg att tåget skulle gå om 20 minuter!?
Nu slog allt helsnurr i mitt stackars huvud.
Jag visste med klar säkerhet att tidskillnaden mellan Leksand och Bäsna inte var så stor som en hel timme.
Så öde är inte Bäsna!
Men hur har det här gått till då?!
Min käre och kloke far mötte mig och frågade om vi hade kommit ihåg att ställa om klockan till vintertid
och plötsligt föll allting på plats!
Det var därför det varken kom något tåg eller stod någon annan på perongen
och det var därför min kära moder inte svarade i telefonen med en ilsken ton
och undrade hur i hela friden jag kunde vara hemma.
När jag och min kära far hade skrattat gott åt den roliga händelsen,
tog jag mina grejjer och gick in och ringde till min kära projektarbetsvän
så han kunde förklara för sin moder när hon kom hem varför tåget inte kom,
eftersom att jag själv aldrig hann ut och säga det innan hon åkte.
det här blir en rolig, men lång historia att berätta för barnbarnen när de ska sova.
Jag antar att de kommer att somna väldigt fort ; )
Du har väl inte somnat än, Kära bloggläsare?


Det var allt från mig! (Hörde jag någon hurra?)

Peace

Eftersom att jag har haft oturen, varje år i hela mitt liv,
att fylla år i den sista månaden på året,
är en födelsedagspresent i Oktober nog nytt rekord i "tidighet".
Jag håller för fullt på och ska försöka lära mig att spela gitarr.
Det har jag gjort nästan ända sen jag började trean.
Efter vår första estetisk verksamhets lektion sa våra lärare
att vi skulle öva på det vi hade spelat under lektionen.
Jag förklarade för dem om mitt problem att jag inte äger någon gitarr,
deras lösning var enkel då de sa att jag kunde fråga dem om lov
om jag ville låna någon gitarr under någon rast jag har.
Så nästan varje rast sedan dess har jag plågat mina stackars estet-lärare
med att tvinga dem att gå från sina kontor eller sina arbetskamrater vid fikarasten,
för att låsa upp musiksalen med alla gitarrer.
Men nu kan jag komma med den glada nyheten att jag har fått en gitarr i en oerhört tidig 18-årspresent
(jodå! Jag ska också fylla 18 någon gång, bara för att jag fyller sent behöver det inte betyda att jag inte fyller alls!).
Så igår kväll spelade jag gitarr tills jag fick ömma fingertoppar och ont i armen.
En vacker dag hoppas jag att jag ska kunna spela lika bra som George Harrisson eller Keith Richards!
Vem vet, det kanske är en vacker dag redan imorgon? Fast antagligen inte...


Det var allt från mig!


Peace

Jag föredrar inga större folkmassor.
Särskillt inte där det är mycket stressade och sura människor
som inte bryr sig om hur de tar sig fram bara de tar sig fram.
Nu brukar kanske de flesta som går på marknader vara trevliga
men jag hålle rmej helst hemma när det nalkas marknad.
Det är ju ändå samma saker i varje stånd i princip så...
Men idag hade vi estetisk verksamhet
och vi skulle gå ner till folkmusikens hus i Rättvik och kika på nån utställning.
På dit-vägen va det så pass tidigt att folk inte hade kommit än,
men på tillbaka-vägen hade folket hunnit komma
och man fick lov att gå sick-sack mellan barnvagnar och paraplyer.
Som tur var så skulle vi inte förbi där det är som värst,
då hade vi väl knuffats där nere fortfarande...


Det var allt från mej!


Peace