För jag har tagit studenten!

Ja då var även studenten avklarad i mitt ännu mycket korta liv.
Det ända som jag vet säkert om framtiden är att den kommer att vara mycket annorlunda den tid jag har levt.
Eftersom att jag nu inte kommer att gå i skolan
och vara helt säker på att jag kommer att komma tillbaka till samma ställe ännu en gång.
Fast ändå så har ju jag det rätt så lugnt om man ser på det så.
Jag vet ju iallafall att jag ska göra lumpen i augusti.
Men efter det då?
Vad händer då?
Eftersom att det är jag själv som påverkar min egen framtid den här gången,
har jag ingen aning om vad som händer efter lumpen.
Självklart så hoppas jag ju på att jag har ett liv tillsammans med min sötnos som väntar när jag rycker ut från lumpen.
Jag hoppas på att vi tillsammans kan skaffa en egen lägenhet och båda har jobb och vi hålle ross sysselsatta.
Men som det alltid är så vet man ingenting, utan man får anta, gissa och hoppas.

Men själva grejjen att ta studenten var väldigt roligt måste jag säga.
Det bästa var när vi tågade ner mot kommunhuset från skolan klassvis.
Vi skrek och gormade klassånger tills vi inte hade någon röst kvar.
Släktingar och vänner var där för att fira mig och himlen höll in på regnet så länge det kunde,
ungefär som en kissnödig 3-åring i en bil som är för blyg för att be om en kisspaus.
Inte förrän vi kom hem och hade kommit in för att sätta oss till bords och börja äta släppte himlens gigantiska urinblåsa.
Det regnade i två dygn i sträck i Mora.

Men visst är det typiskt att just mot slutet ska man börja få bättre och bättre kontakt med sina klasskompisar,
som man har gått i samma klass som i tre år.
varför blir det alltid så?
Tänk allt kul vi skulle ha haft om vi hade varit där vi är nu för två år sedan.
Fast jag antar att det var bestämt tvunget att det skulle ta den tid det tog.
Risk för att låta som en drömmande filosof men jag antar att allting faktiskt har en mening
och att saker och ting beror på varandra.
Men hade jag fått välja så hade jag självklart valt att ha en bra sammanhållning det sista året,
istället för att endast ha bra sammanhållning det första.
Visst kommer det inte att bli som det var när vi sågs i skolan,
men vi kommer ju att ses många fler gånger.

Men nu är det alltså dags att ge sig ut i det verkliga livet som man har längtat efter så länge.
Men det skulle inte förvåna mig om jag redan om ett halvår önskar att jag gick i skolan igen,
med min gamla klass.
Det skulle inte förvåna mig en sekund.



Det var allt från mig!



Peace

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0